Utflykt

Idag har vi varit på utflykt tillsammans med en annan familj från Sverige. Vi hamnade i en lejonpark som är relativt nyöppnad. Inte ens vår guide hade varit där tidigare. Detta fick bli reservplanen då det tilltänkta utflyktsmålet "rhino and lionpark" var stängt. Det gjorde inte så mycket för vi fick se många lejon och det gjorde grabbarna nöjda. Vi åt en god lunch samtidigt som vi huttrade i den lite kalla vinden. Idag har det bara varit omkring 17 grader, så vår kypare tyckte att det passade att servera i dunjacka. Det kanske är en liten överdrift, i alla fall för oss skandinaver. 

För egendel så försökte jag memorera lite olika vägar. Vi ska hyra en bil i morgon av en bekant här i Pretoria. Så det kändes bra att få lite mer grepp om vilka vägar man bör ta in och ut ur stan. Hur det kommer gå får vi återkomma om i framtida inlägg. Det är trots allt en stad på mellan 3 och 4 miljoner invånare och vänstertrafik, vilket kan vara förvirrande när man kör bil så väl som när man går eller springer. Att titta år rätt håll, att inte förväxla vindrutetorkarna och blinkers etc. Morgondagens utflykt är Menlyn Mall, ett stort köpcenter som ligger lite utanför Pretoria. Det ska vara gigantiskt och innehålla mycket olika butiker och restauranger. Will undrade lite vad vi gör om det inte finns någon lekplats där? Vi får väl fika då istället kom vi överens om. 

Vi trivs väldigt bra med vårt boende här på Alleyn Mansion. Det är skönt att bo med andra adoptivfamiljer. Will har haft lekkamrater under hela vår vistelse här. Det underlättar verkligen för både honom och oss även om han mer och mer börjar antyda att han längtar hem till Sverige. Det är även väldigt trevligt för oss att lära känna nya européer för det är en salig blandning av belgare, finnar, danskar och svenskar som vi har träffat. Mycket trevligt folk, vilket är berikande på många sätt.

I övrigt jobbar vi på med att lära känna vår lilla tjej. Hon är verkligen go. Nu busar hon mer och mer med pappa även om hon fortfarande helst är i mammas famn. Mat och sömn fungerar klockrent  och förkylningen börjar släppa. Nu ska vi vänja henne vid bilåkning, kan vara en bra förberedelse inför kommande resa hem till Sverige.

Önskar er en skön vecka.

/ Johan.

Här hos oss

Tänkte ni kunde få se lite hur vi har det.

Dagarna har sett hyfsar lika ut den senaste tiden

med långfrukost (= frukost + Uno), promenad,

matshopping, grillning och lite kvällsmys.

Och resten av tiden bara är vi.

Kan bli på gränsen till långtråkigt ibland

men det är vad vi tror har varit bäst för

vår nya familjesituation.

Fast nu, nu känner vi att vi nog kan börja

piffa till dagarna lite ytterligare :).

Här bor vi.

Här promenerar vi.

Här äter vi :).

Och idag gick vi tillsammans med en ny svensk familj

på picknick i parken vid

Union Building, där också en gigantisk

staty av Nelson Mandela står.

Till det fixade lillskruttan och jag

american pancakes.

Ja, ungefär sådär ser livet ut just nu hos oss.

Nu landar vi i soffan och laddar för

marknad i morgon.

Hoppas du har en fin lördagskväll!

kram / Sandra

Att fira

Det har gått sex dagar med vårt nya tillskott i familjen. Sex dagar med mycket "hålla i famnen", busa, leka, mysa, hålla handen m.m. Allt detta har Sandra klarat av med bravur! Jag däremot, har varit mer eller mindre i kylskåpet. Vi visste på förhand att hon är lite rädd för män då hon helt enkelt inte är van vid att ha män runt omkring sig. När jag närmar mig tittar hon ner eller tittar bort, trots mina stora ansträngningar att få henne att skratta eller åtminstone le. Ni som har barn runt omkring er vet hur löjlig man kan bli bara för att få ett skratt tillbaka. 

Jag har ändå inte tappat modet helt eftersom jag sett små framsteg varje dag. Det är som om man jobbat upp ett förtroende under dagen för att sedan få skörda lite mys frampå kvällskvisten. Det tråkiga i sammanhanget är att man nästa morgon får börja om på ruta ett eller möjligtvis två. Jag har känt ett stort stöd från våra finska vänner som är här för tredje gången i adoptionssyfte. Pappan i familjen sa tröstande till mig: det tog fem dagar innan våran slutade gråta när han såg mig.

Men så plötsligt hände det… Vi satt vid matbordet igår eftermiddag och åt våra grillade varma mackor. Jag hade matat henne lite och efter en stund så säger jag "high five" och sträcker upp handen mot henne. Jag vet inte vad hon tänkte på? Men hon sträcker upp handen, slår till och ger mig ett leende! Den känslan går inte att beskriva, men jag kan säga att jag blev alldeles varm inombords. 

Idag har vi spelat fotboll, kastat boll och lekt "ge varandra saker leken". Det har verkligen varit framsteg. Att få byta blöja och få lägga henne i sin säng när hon ska sova, det känns enormt bra!

Det som ändå känts bra hela tiden är att hon varit trygg hos Sandra. Efter ett par dygn, med sämre sömn, sämre aptit, sämre humör har hon nu sovit bra, ätit bra och skrattat många härliga gurglande barnskratt…åtminstone tills jag klivit in i rummet. Sandra har fått dra ett stort lass nu i början då hon behövt mycket närhet och trygghet. Det är trots allt 12 kilo att bära runt på. Men även här ser vi en stor utveckling när hon nu börjar springa omkring på gården och leka med sin bror medan vi sitter på avstånd och tittar på. 

Will och jag har hängt mer dessa dagar. Vi har spelat fotboll, tränat, lekt och myst m.m. Igår avslutade han kvällen med att rita lite en stund. Efter ett tag börjar vi prata om teckningen och han beskrev det han målat. Det där är mamma säger han och pekar på en tjej. Sandra frågar då varför han har målat ett kryss över ansiktet på henne. Hmm… det är för att jag inte riktigt litar på dig mamma. Du är bara med min lillasyster hela tiden. Där fick hon sig en törn. Jag antar att detta är svårigheten med att gå från tre till fyra och i vårt fall kanske än mer besvärligt då vi ska lära känna en individ som redan är 1,5 år och bara tyr sig till mamma. 

I går blev hon vår även i juridisk mening. Vi åkte till rätten på morgonen tillsammans med vår socialarbetare från adoptionsorganisationen här i Pretoria. Det kändes ganska lugnt jämfört med hur vi kände det i Kenya. Men när vi varit där en stund så säger de att domaren inte är här idag. Men vi löser det på något annat sätt. Vi fick då efter en bra stunds väntan och många kex senare komma in till en dam som gick igenom alla papper med oss. Hon bevittnade våra namnteckningar och överlämnade dokumenten till domaren lite senare under eftermiddagen. Det löste sig med andra ord riktigt bra!

Nästa steg blir att söka pass till henne på svenska ambassaden. Det gör vi nästa onsdag eller torsdag.

Vi har mycket att fira, det är tur att det finns så mycket gott att fira med här i Sydafrika!

/ Johan

Obeskrivligt.

Jag har nästan medvetet dragit ut på att skriva 

det här inlägget för jag har inte lyckats

hitta orden för att beskriva det vi har varit

med om. 

Det att för fyra dagar sedan räcktes det

över en liten tjej i min famn som plötsligt bara är vår.

Det att den lilla tjejen redan har funnits i ett och ett

halvt år och skapat sig en personlighet, en vilja

och egna erfarenheter. Det att hon ser ut att inte

ha en aning om vad som nu händer henne och för hur länge

det ska vara så. Det att jag önskar jag visste

hur jag ska nå fram till henne, kunna vara hennes tröst och 

få henne att förstå att vi är hennes för alltid och 

hon är vår, med allt vad det innebär. 

Det att få det lilla livet förstå att vi älskar henne. 

ÄLSKAR henne.

Det att min högsta önskan är att hon ska få känna sig trygg.

Ja, hur beskriver man det i ord?

Jag vet bara att jag ska ta en dag i taget

och lägga resten i Guds händer. 

Och att när jag lägger mig i kväll och hör sussande ljud från två små varelser så kan jag skatta mig som en av världens

mest lyckliga.

Kram /Sandra

Förberedelser.

Nu har vi varit i Sydafrika och Pretoria i fyra dagar. Vi har installerat oss i vår lägenhet som ligger i ett ganska lugnt område med många ambassader, därav hög säkerhet. Vi har förberett oss på många olika sätt inför den stora dagen, genom att köpa mat, kläder och blöjor m.m. så att vi helt och hållet ska kunna fokusera på vår dotter som vi ska få träffa för första gången I MORGON!

Det har inte varit så jobbiga förberedelser när det gäller maten. Det finns så mycket mat som vi längtat efter sedan vi var här på semester för några år sedan. I regel äter vi ute till lunch, och grillar här på innegården tillsammans med de andra adoptivfamiljerna på eftermiddagen. Det blir helt enkelt väldigt mycket kött i olika former i detta grillens förlovade land. 

En annan lite annorlunda förberedelse vi gjorde idag, 

var att träffa vår dotters biologiska mamma, halvsyster och mormor. Det var planerat sedan vi fick vårt 

barnbesked hemma i Sverige. 

Jag fick frågan från Adoptionscentrum om vi kunde 

tänka oss att träffa mamman, då det fanns ett starkt 

önskemål om det från hennes sida. 

Jag svarade ja direkt utan att stämma av det med Sandra, 

men det kändes på något vis självklart även om det var med skräckblandad förtjusning. Sandra reagerade likadant när jag berättade detta för henne. Den biologiska mamman har varit väldigt delaktig i adoptionsprocessen och valt oss att ta över ansvaret för hennes lilla tjej. Redan där blir man väldigt intresserad av att veta varför hon valt just oss.  

Vi har tänkt på det lite då och då, men så plötsligt var det dags idag. 

Jag måste medge att vi var ganska nervösa under vår 

promenad till kontoret där vi skulle träffas. 

Vi förstod att det skulle bli ett känsloladdat möte, men vi visste inte på vilket sätt. 

Vi förberedde Will så bra vi kunde och berättade att vi skulle träffa hon som haft lillasyster i sin mage. 

Han tog det väldigt bra och återigen inser man att barn är okomplicerade individer. Det som om möjligt skulle kunna bli lite komplicerat är att Will aldrig kommer få samma möjlighet att söka sina rötter som sin syster. 

Vi slog oss ner i soffan i entrén till kontoret. 

Fjärilarna virvlade runt i magen på både mig och Sandra. 

Will var ganska cool. 

Vi skulle snart gå in genom dörren där de väntade på oss. 

När vi går in genom dörren möts vi av tre stora vita leenden och vi möts av den ena kramen efter den andra. Det var så befriande så all spänning bara rann av mig. Från den stunden satt jag med blanka ögon resten av mötet och var så fylld av tacksamhet över att jag inte längre behöver känna skuld över av vi tar med oss vår dotter som legat i hennes mage till andra sidan jorden. Hon uttryckte sin tacksamhet till oss att vi är villiga att ta hand om hennes lilla skatt som hon själv känner att hon inte klarar av. Lättnaden är stor nu när vi skilts åt i gemensam tacksamhet.

 Risken finns att Sandra kommer läsa detta, 

men oj oj oj vilken vacker kvinna som burit vår dotter. 

Att både ha en snygg bio- och adomamma måste ju vara få förunnat. Hon berättade att hon gjort lite modelljobb i sin ungdom innan hon blev gravid för första gången. 

Det var inte så svårt att förstå… 

Vi fick veta lite om vilka intressen de hade och hur vår dotter var som liten. Hon är ju inte så stor nu heller, men väl 1,5 år.  Detta känns oerhört värdefullt för framtiden. 

Vi har skrivit ner våra intryck och det vi fått berättat för oss så att vi ska kunna återberätta detta för vår dotter när tiden är mogen. Våra kontaktpersoner från adoptionsorganisationen här i Pretoria filmade även stora dela av mötet samt tog många bilder. Det känns verkligen ovärderligt. 

Vi är såå glada över detta möte som vi ändå bävade inför. 

Mötet avslutades med att mormor, som verkar vara en riktigt preacher, ledde i bön när vi alla stod i en ring och tog varandras händer. Ett oförglömligt ögonblick!

I morgon är det så dags. Vi ska få träffa vår dotter för första gången. Vi är så spända av förväntan.

Hon är så efterlängtad! Will har lovat att inte ge henne godis utan bara frukt, så vi hoppas att han förblir en ordentlig storebror. Vi har även berättat för honom att han är den som kommer få träffa henne först! Det är väldigt stort för honom. Om det var känslosamt idag, så blir det nog inte mindre i morgon. 

Allt gott / Johan.

Nu vet jag vilken dag det blev.

Jag såg i ögonvrån att det hände nåt på mobilen.

Tog en titt och såg ett missat samtal från 

08-området. "Säljare" var min första tanke.

Eller…? Ett röstmeddelande också. 

Troligtvis inte säljare. Kan det vara…?

Bäst att lyssna av.

"Hej! Det här är från adoptionscentrum…

du kan väl ringa mig så fort du kan… jag har lite nyheter från Sydafrika… testar att ringa Johan också…"

Gaaauuugh… måste ringa… måste ringa… barnbesked?… kan det vara barnbesked?… måste ringa… hur gör man nu igen?… 

Upptaget. Nej! 

Har vi fått ett barn? 

Tänk inte så förrän du vet säkert… men tänk om? 

Fokusera på nåt annat! Kan inte…

Jag vet, jag ringer Johan!

Upptaget där också. Då pratar de säkert med

varandra… VAD HANDLAR DET OM?

Står med mobilen i handen för att vara beredd.

Så kommer ett sms med vårt förutbestämda kodord följt av "ring när du kan!"

Med lite fnissig röst berättar Johan att vi har fått en tjej.

En dotter. Will har fått en lillasyster.

Och hon är helt perfekt.

Klockan var 14:25 och det var vår 13:e bröllopsdag.

Jag hade tidigare tänkt "hm, undrar om vi ska uppmärksamma denna dag på något särskilt sätt? Tänk om det skulle komma ett

barnbesked! Nej, de brukar ju komma på fredagar…"

Tänk så fel jag hade, och ändå så rätt :).

I vår ovissa väntan på att nån gång troligtvis mellan maj 2016 och maj 2017 få ett samtal om att vi har blivit fler i familjen

så har jag hela tiden tänkt

"Undrar vilken dag det blir? 

Undrar vad jag kommer att göra den där dagen, vart jag kommer att vara någonstans när samtalet kommer? En troligtvis helt vanlig dag kommer då att på några sekunder förändras till

en av de mest speciella dagarna i mitt liv!

Undrar vilken dag?"

Och nu vet jag. 

Det var den 28 juni 2016 som mitt liv

än en gång förändrades.

Och även den här gången ser jag hur pusselbitarna faller på plats och att tajmingen är perfekt.

Nån där uppe har koll :).

Så nu börjar fortsättningen.

kram // Sandra, Johan & Will

En vinter senare.

Idag är det exakt ett år sedan vi lämnade Sverige och flög till Kenya och vår son som väntade där.

Alltså allt som vi har fått vara med om under det här året... ofattbart.

För någon vecka sedan satt jag på golvet med Will i mitt knä och plötsligt, som en blixt från klar himmel, gick det verkligen upp för mig att jag har fått med mig en del av Afrika hem. Mitt hjärta har alltid slagit lite extra för Afrika, säkert på grund av att jag har haft fina barndomsdagar upplevda där, och jag har alltid drömt om att få återvända dit lite nu och då. En dröm som nu har gått i uppfyllelse. Men att få med mig en bit av Afrika hem - det är en dröm jag inte ens visste att jag hade. Och ändå har den slagit in. Det måste finnas nån som känner mig väldigt väl...

En liten fjällsemester har vi ju också hunnit med under det här året :). Och fjällsemester för vår del innebär inte heldagar i slalombacken - nej, nej, nej. Det är mat och fika och mys och pulka-åkning. Skidåkandet står mest männen för och då endast på längden.

Vi önskar att vi hade kunnat ta med lite av det vackra vinterlandskapet hem. Håller tummarna för att vi ska få lite av det här i våra delar av landet också. Om inte till jul så åtminstone till det stundande bröllopet om några veckor... hoppas hoppas.

Kram // Sandra