Hemma bäst?

Vi sade innan vi åkte iväg på vår lilla semester att det var skönt att vi skulle vara borta hela 8 nätter, då kommer vi nog hinna längta hem emot slutet. Men nej, så blev det inte... Vi hade faktiskt utan problem kunnat stanna en vecka till. Nu när vi är hemma känns det helt okej ändå men visst var det lite vemodigt den sista kvällen. 

En eftermiddag bokade vi en tennisbana. Faktum är att jag faktiskt aldrig provat på tennis så jag tyckte att detta var ett ypperligt tillfälle. Fantastiskt roligt ju!

De här är till dig mamma... Shongololo :).

Will var väldigt nyfiken och ville gärna peta på de stackars små Shongololosarna så oftast såg de ut så här:

Vi avslutade på topp (tror jag Will håller med om) med pizza och ananas&kokosmjölk-dricka vid poolen. 

Sen tog vi vårt pick-å-pack och åkte hem. Hem till Nairobi.

I förmiddags gick vi på en liten shoppingrunda - det är rea på köpcentret. Och i eftermiddags myste vi med italiensk glass ihop med vänner och gick till barnhemmet för att väga Will. 15 kilo stadigt.

Fortfarande inget nytt om judgement men advokaten verkar hoppfull så då är vi det också. Annars vankas det "water-break-down" under ett par dagar så vi är väldigt nöjda med att ha en utflyktsdag att se fram emot i morgon!

Kram // Sandra & Johan

Lyxliv.

Tiden går verkligen fort när man har roligt. Det är redan lördag och snart är vår vistelse vid kusten till ända. Men vi har en och en halv dag till, vilket känns härligt. För än har vi inte tröttat på sol och bad även om man märker främst på Will att det tar på krafterna. Men han är verkligen igång hela tiden, lika mycket under som över vattnet. Så det är inte konstigt att han blir lite extra trött här. 

I torsdags var jag ute på äventyr. Jag hade bokat en dyktur med Diani marine som vi var ute med i mars, Daniel och jag. Då var det fantastiska förhållanden med bra sikt och vackert väder. Det var raka motsatsen i torsdags kan jag lova. Det var regn, jätte stora vågor och dålig sikt. Med andra ord inte de bästa förutsättningarna för dykning. Men när man väl kommer ner 20 meter under ytan tänker man ju inte så mycket på vädret. Det var ändå väldigt roligt och jag fick se många fina fiskar bland annat guitarfish, sköldpadda och stingrocka. Men mellan dyken och efter mådde man lite sådär... Jag låg över relingen och spydde ett antal gånger. Men trots allt var det ändå värt det. 

Igår och idag har vi haft strålande sol hela dagarna. Vi har verkligen haft det skönt. Vi var ganska lugna hela gårdagen trots att vi hade ett planerat judgement som vi visste var lite osäkert om vi skulle få. Det är nämligen inte ovanligt att domaren inte håller den tidsplanen han har satt upp. Så blev det också för oss. När jag pratade med vår advokat på eftermiddagen meddelade hon att han inte hade hunnit med de planerade domsluten. Därför får vi snällt vänta på besked tills nästa vecka om när vi kan få det. Givetvis går luften ur en lite när man ändå hoppas att allt ska gå som man vill. Men det är absolut inte lika illa som att få en inställd hearing. Då kan man få vänta några veckor innan man får en ny tid. Vi är ändå hoppfulla om att vi ska få vårt domslut nästa vecka. Man blir helt enkelt luttrad av den här processen och jag kommer inte helt andas ut förrän vi landar på Landvetter flygplats. Känslan att vara i händerna på Kenyanska myndigheter kommer jag verkligen inte sakna när den dagen kommer!

Men idag är det alltså lördagen den 27:e juli. Det var på dagen 32 år sedan jag tittade ut ur mammas mage. Det har varit en mycket minnesvärd födelsedag, trots att man saknar alla där hemma som man skulle vilja fira den med. Jag önskade mig inte så mycket här nere faktiskt. Jag vill ju mest ha saker som har med längdskidor att göra, å det är inte det lättaste att hitta här. Men jag fick ett presentkort av Sandra och Will i en klädbutik som jag tycker är väldigt bra. Så det blir kul att shoppa loss lite när vi kommer till Nairobi. Sedan önskade jag mig fint väder så att det kunde bli en dag vid poolen. Det blev det verkligen! Har hunnit med att sola, läsa bok, leka med Will, spela vattenpolo, volleyboll m.m. Behöver jag säga att det har varit en härlig dag?

Will blir lite av en "publik favorit" här på hotellet. Jag tror inte att det är så vanligt med 2-åringar som är så orädda för vatten som Will är. Han simmar t.o.m. utan armpuffar nu. Han har dock lite svårt att hålla huvudet över ytan, men simmar gör han. Han har också kommit på en helt egen teknik när det gäller andningsproblematiken. Han studsar upp från botten och tar en nypa luft, sedan simmar han vidare. Han hoppar även från kanten utan sina puffar. Det är vi inte lika glada över, för det gäller verkligen att vara med. Ja, Will i vatten framkallar verkligen många skratt!

Idag blev det pizza till lunch. Inte första och inte sista gången till både Wills och pappas glädje. Det här med mat är ett intresse som hela familjen Cederholm delar. 

Före middagen i kväll passade vi även på att ta en drink i baren. Det var kanongott! Det här med all inclusive kan man verkligen vänja sig vid...

Nu i kväll hade vi även tänkt att gotta oss lite extra med chips, choklad och ett par påsar godis. Men idag kom det en kille med en griffeltavla som det stod Johan room nr 566 på. Så jag gav mig till känna och då berättade han att vi hade haft påhälsning i vårt rum av tjuvar. Inte vilka tjuvar som helst...aptjuvar som brutit sig in via balkongdörren. Jodå, de tog nästan hela vår gottepåse. Så nu har ni anledning att tycka synd om oss idag också... 

Så nu blir det mys med lite lite godsaker som finns kvar.

Allt gott // Johan & Sandra

Från hjärtat.

Hej vänner. Vi befinner oss just nu vid den Kenyanska kusten på Diani beach. När vi hade besök av Dc, Mia, Noah & Ruth i maj bodde vi några nätter på Baobab Beach Resort och vi var så nöjda att vi återvände. Men den här gången är det bara vår lilla familj, vår första semestertrip alldeles själva faktiskt. Vi känner oss så lyckligt lottade som kan göra den här resan och vi njuter så mycket vi bara kan. Will är mer i/under vattnet än över och vi beställer pizza närhelst andan faller på. Och så få vi komma på grillkväll hos våra vänner Fornegårds och de andra familjerna på Paradise Villas. Jag tänker att jag har det ju hur bra som helst.

Ändå har jag gått å grubblat en del de senaste dagarna. Det är lustigt, under hela vår tid här i Kenya är det Johan som har gått och funderat och jag har ryckt lite på axlarna och sagt att "det ordnar sig, det kommer bli bra". Men nu börjar det närma sig "Judgement Day" (på fredag)och vi har liksom bytt roller. Det är väl i och för sig bättre så än att vi båda ska gå och oroa oss. När jag ser tillbaka så är det lite så det har sett ut i vårt liv - har jag varit tyngd så har Johan varit stark och vice versa. Sådär som i sången som sjöngs på vårt bröllop: 

"...Om jag tvivlar får jag styrka ifrån dig. Till när du behöver mig."

I februari hörde jag en predikan som jag burit med mig under efterföljande månader. Pastorn berättade om en incident under en flygresa då plötsligt utan förvarning planet började att tappa höjd. Precis som när man åker genom en luftgrop bara det att gropen tog aldrig slut och planet bara fortsatte att falla och falla. Folk som inte satt ordentligt fastspända föll ur sina säten, handbagageluckorna öppnades, saker flög omkring, syrgasmaskerna åkte fram, man trodde att sista stunden var kommen och skriken var öronbedövande. Så efter vad som kändes som en evighet planade flyget ut och allt blev som vanligt igen. Då hörs kaptenens röst i högtalarna: " Mina damer och herrar, jag är hemskt ledsen för det som just inträffade men jag fick ett samtal från "ground control" om att vi låg på kollisionskurs med ett annat plan och jag var tvungen att omedelbart sjunka 1000 meter i höjd. Jag hann inte ens förvarna er men vi är nu utom fara och kan fortsätta flygningen lugnt och säkert."

Utifrån vad piloten hade sett så var allt i sin ordning och det var bara att flyga på. Men så kom den där ordern från människorna i kontrollrummet, de som har en större överblick, och piloten valde att lyda. Vad hade hänt om han inte gjort det? Tänk om han hade sagt "nej, allt ser bra ut härifrån mitt perspektiv, det finns ingen anledning för mig att ändra kurs".

Jag tänker att Gud är vår "ground control". Han har det större perspektivet. Att välja att gå den väg han visar tror jag är det bästa för oss även om det just då inte verkar vettigt utifrån vårt perspektiv. Jag säger inte att det är lätt. Att lämna något som verkar fungera och gå åt ett helt annat håll kan ju bli som att gå i blindo. 
I och med vår barnlöshet har vi ju förstås undrat många gånger hur Gud har tänkt. Varför? Vad är tanken? Och varför all den väntan? Men Gud hade det större perspektivet och nu kan jag börja se det. Jag tror att jag längre fram i tiden kommer att se  många anledningar till varför vi skulle vara just här just nu, men den största anledningen har redan visat sig och det är Will. Det finns ingen liten pojke som kunde varit bättre för oss. Och jag vill gärna tro att vi är en del av det större perspektivet för honom. Det är klart att det inte såg särskilt ljust ut för honom när han blev övergiven, utifrån hans syn. Men tänk att vi, Johan och jag, får vara en del av den större plan som finns för Will. Gud har hela perspektivet.

Tänk också om vi inte hade lyssnat när vi började ana att Gud pekade åt Kenya. Jag menar vi har ju vårt hus, våra jobb, våra engagemang, våra familjer och alla våra vänner - varför skulle vi lämna det? Helknasigt, utifrån vårt perspektiv. Men Gud visste och tack och lov fick han oss att välja den kursen. För när vi gjorde det föll allt på plats.

Så då tänker jag också att om han har tagit hand om varje liten detalj åt oss fram tills nu, varför skulle han plötsligt sluta? Varför skulle han helt plötsligt inte ha koll längre? Nä, det går inte ihop sig för mig. Därför bestämmer jag mig för att lita på Gud. Jag släpper fredagen den 26e juli till honom, han ser till att det som händer då är det som är bäst för oss. Vad för nytta gör det då att jag går och oroar mig?

Det blev djupt så här en onsdagskväll men ibland behöver man få vara lite djup. Åtminstone gör jag det. Du som har läst hela det här inlägget - tack för att jag fick öppna upp mitt hjärta för dig. Nu hoppas jag att du får fina dagar framöver, utan grubbel eller oro. Ta hand om dig!

Kram // Sandra & Johan

Roligt och märkligt.

Den senaste veckan har varit händelserik. Det tycker jag är kanon, då vardagslunken ibland kan behöva lite mer aktivitet i mitt tycke. I onsdags gjorde vi slag i saken vi pratat om länge. Vi åkte down town tillsammans med familjen Kullgard och turistade lite. Vi besökte Kenyatta conference center som är en av Nairobis högsta byggnader. Därifrån har man en väldigt bra överblick över stan. Det var roligt att se alla stadsdelar uppifrån nu när vi varit här i 7 månader och faktiskt har lite koll på hur stan ser ut. 

Uppe på byggnaden finns det en helikopterplatta. Bara så att du vet Pontus, du kan landa här. Det gjorde jag...

Det var väldigt roligt att springa omkring på den, det tyckte i alla fall Will, Noel och Sally.

Vi hade även en mycket intensiv guide som berättade en hel del om Nairobi och dess historia. Han hann knappt andas emellan meningarna, så att Noel behövde en kisspaus var inte det lättaste att flika in. Men det slutade lyckligt för det kom en frågestund mot slutet...

Efter detta var det dags för lunch. Kullgards tog med oss till en italiens restaurang som heter Trattoria som de ätit på tidigare. Det var väldigt gott och trevligt. Vi konstaterade att det var ett smart drag att ta en tidig lunch så att vi kunde sitta ganska själva till en början. Tre barn kan verkligen hålla igång och trötta ut både oss och andra gäster. Så när det sedan började fylla på med folk, var vi nästan färdiga. Johanna föreslog att vi kunde vänta med desserten si så där 14 år eller så...

Men sedan hände det märkliga. Jag ser att en tjej sitter och sneglar lite åt vårt håll, å det kanske inte är så märkligt. Men när hon sedan kommer fram och frågar om vi känner Johanna Swärdh från Landsbro så kändes det lite mer märkligt. Javisst svarar jag, det är mitt kusinbarn. Det visade sig att Lisa, som den här tjejen heter hade pluggat tillsammans med Johanna. Lisa visste att vi var i Nairobi för adoption, det hade Johanna berättat. Men vi hade ingen aning så nog blev man paff. Vi är verkligen inte down town varje dag precis och det bor trots allt nästan 5 miljoner människor i Nairobi. Så det var märkligt och roligt!

Igår hade vi en heldag tillsammans med Edwin, Anna och deras son Hannes. Det är verkligen roligt att lära känna så många familjer som vi gör här. Man får på nära håll se alla barns olika personligheter, för de är verkligen olika. De gillar precis som vi när det händer lite, så vi snickrade ihop ett litet "turistprogram". Vi började dagen med att leta efter ett ställe som heter "butterflycenter". Vi tänkte att det kunde vara kul att få se lite olika fjärilar. Men om ni åker till Nairobi och letar efter det, så kan ni fortsätta leta... Det är nämligen nerlagt, så det var väldigt svårt att hitta. Vi åkte istället till The souk som vår chaufför Elphas föreslog. Det höll jag på att dissa eftersom jag trodde att han sa the zoo. Jag tyckte att vi är ju ändå i afrika och har ju möjlighet att se djuren "in real life". Men till slut fattade jag att det var en butik som hette The Souk. Det blev inte mycket handlat eftersom både familjen Cederholm och Åsenius är från småland... Men på vårt nästa stopp kunde vi inte motstå frestelsen att shoppa lite. På Kazuri som det heter, får man se hur de tillverkar bland annat smycken och keramik. Mycket intressant och roligt att se. Man blir väldigt imponerad av deras hantverk. 

Efter lunchen besökte vi Karen Blixen museet. Ni vet den där danska damen som flyttade till Kenya för att odla kaffe. Hon fick betyda mycket för den Kenyanska befolkningen även om det inte blev någon succé på kaffeplantagen. Nairobi ligger på för hög höjd för att kaffet ska bli bra. Vi kan rekommendera filmen "out of africa" där man filmatiserat hennes liv i korta drag. Där får man också se mycket av de fantastiska miljöerna som är i området som fått just namnet Karen. 

Utanför huset växte det Arabica bönor.

Ja, efter en sådan här heldag så var vi faktiskt riktigt trötta. Vad passar bättre då än lite hållahandenmys framför Nalle Puh?

Allt gott // Johan & Sandra