Mixed feelings.

Så har det blivit vår tur att

packa väskorna. Och det är inte utan att vi gör 

det med ganska stort vemod. Allt vi gör nu är så där

sista gången. Sista gången vi promenerar

på Arcadia street. Sista gången

vi handlar i närbutiken. Sista gången vi äter

boerewors. Sista gungningen på bakgården. 

Sista gången vi säger godmorgon till Lucy eller 
någon annan av de som städar och fixar här. 
Sista grillkvällen. Sista natten

vi somnat till dunkadunk från sportbaren på 

andra sidan gatan.

Det känns tungt, det gör det faktiskt.

Så ett "för den här gången" lägger vi till :).

Det är visserligen bara fyra veckor vi har

spenderat här men det är veckor som har

förändrat vårt liv, tack vare vår Ellie. 

Veckor där vi har fått skapa

mängder med nya minnen och träffat så många

fina människor. Där vi också har lärt känna

oss själva ännu mer. I alla fall jag.

Till exempel så under vår tid i Kenya var det Johan som hade svårast att tygla tålamodet men här har det nog faktiskt varit jag och det har varit nytt för mig. Det är som att gå runt med ständig PMS.

Vi var från början visserligen ganska inställda på att

kanske stanna längre en de ca fyra obligatoriska

veckorna och avsluta med en tid vid kusten

men vi har efter mycket övervägande kommit fram till

att detta är det bästa för vår lilla flicka. Vi känner

att hon nog kan behöva lite tid på sig att

acklimatisera sig i sitt nya hem i Sverige och

då vill vi inte ställa till det för henne med 

ytterligare en plats som hon ska vänja sig vid 

och sen ryckas upp ifrån.

Och att få bra med tid tillsammans hemma i Sverige

innan jobb och annat drar igång det är en oerhört

positiv del i det hela. Vi hoppas i stället på
att återbesöket inte ska ligga särskilt långt borta.

Så jag lägger alla nya
härliga minnen i en egen liten väska 
- lättillgängligt - där jag kan
plocka fram dem närhelst jag vill och njuta av
dem om och om igen. Alltifrån den stunden när
en kvinna klev in över tröskeln med en liten
flicka i famnen som skulle bli en del av oss
till hennes första gurglande skratt
till uno och popcorn-kvällarna med Will när 
lillasyster somnat 
till att äta pizzastrut på matmarknaden.

Jag tackar Gud för alla upplevelsers,
alla möten,
det här landet
och framför allt för den familj jag fått.
Och nu ser vi fram emot att få återse
våra familjer och goa vänner där hemma i Sverige
som stått med oss i allt det här.
Vi ses snart :).

kram / Sandra

Lillskruttan tillbaka på barnhemmet

Hemresan börjar närma sig och det innebär att vi behöver plocka fram block och penna för att bocka av saker som bara måste göras och ätas innan hemfärden!

En sak stod lite extra högt upp på önskelistan av göromål, nämligen att besöka lillskruttans barnhem där hon spenderat ett år av sina dryga ett och ett halvt. Vi kände en stor osäkerhet över hur hon skulle reagera under besöket, om hon skulle tro att vi lämnar tillbaka henne och skapa förvirring.
Det var tydligt att hon kände igen både barnhemmet, barnen och personalen. Hon ville ner och leka med leksakerna och då i första hand bollarna som verkar vara en favorit. Det har inte pappa något emot! Det som dock oroar mig lite är att hon gärna sätter sig på bollen och har den som stol. Men det rättar nog till sig när hon inser att det här med match och tävling är bra saker! Det var roligt att se hur barnhemmet såg ut, för det var ganska fint och välordnat. De var som mest 15 barn och så var de 3 i personalen. De hade bra stöd, så mat var ingen bristvara. Vi kan konstatera att vår dotter har haft det bra på barnhemmet. Det var dock väldigt kallt inne i huset.

När vi kom tillbaka till Pretoria åt vi lunch tillsammans med vår vän Danne som bor här i stan. Han föreslog ett ställe med en liten lekplats till barnens förtjusning. Restaurangen ligger bara ett kvarter från den svenska ambassaden. Efter lunchen var det dags att ordna det sista med passet för Ellie. Det var både bra och dåligt. Skönt att få det ordnat, men klockan 14 var mötet bokat på ambassaden och vi trodde nog att det skulle bli ett sovpass i bilen mellan Johannesburg och Pretoria. Detta passet byttes mot ett marathon i skrikande och gråtande. Det var tre faktorer som inte var bra enligt Ellie. Nummer ett var att vi tog henne från gungan på barnhemmet. Man tar bara inte henne från gungan hur som helst. Det är hennes favoritsyssla. Nummer två var att hon skulle behöva sitta i den där barnstolen i bilen. Den står inte högt i kurs. I Afrika är det mer regel än undantag att barnen inte sitter i barnstol utan i knät eller så… Nummer tre - utebliven sömn. Detta kom ifatt oss lite när vi skulle ta kort till passet på ambassaden. Det är ju ganska "hemligt" på en ambassad där personalen sitter bakom en glasruta. Det innebar att fotograferingen skedde med hjälp av en maskin som åkte upp och ner med styrning av hon som satt innanför den där glasväggen. När det sedan blixtrade om den också blev det sannerligen inte bättre. Hon var totalt otröstlig och grät krokodiltårar. Det är tur att det tillfälliga passet bara gäller för hemresan, för det kortet är väl inget man sätter i albumet direkt. Vi fick ta det förslaget med minst skrynkligt ansikte så att man åtminstone såg att det var hon. Sedan sov hon i tjugo minuter. Det är lite komiskt att de på barnhemmet berättade att hon är en "sleeper", dvs att hon sover mycket. Det gör hon på natten tycker vi, men på dagarna är det ungefär en halvtimme. Inte särskilt mycket alltså.
När persen var över på ambassaden firade Sandra, jag och Will detta med en glass.

Idag har vi haft en skön dag med mycket lek på gården. Det finns en bra lekställning som används flitigt emellan bollekarna. Men innan det var dags för lek så hade vi vårt avslutande möte med Abba som är adoptionsorganisationen här i Pretoria. Vi gick igenom processen och de berättade lite om hur vi hade blivit matchade med just vår dotter. Det var väldigt roligt att höra detta. Vi har hela tiden tyckt att det var lite märkligt att vi blev matchade med en tjej som det fanns mycket bakgrundsinformation om när vi inte har det om vår son. Detta försöker man att ta hänsyn till i matchningen så att det ser likadant ut för båda barnen. Men vi fick veta att de tyckte att allt annat kändes så bra, så de beslutade att frångå den principen. Det är vi oerhört glada för! De upplevde att hon skulle till oss som en del i Guds plan och det kan vi skriva under på. Ellie fick en bibel och så fick vi tillbaka vår livsbok som är en presentation av mig, Sandra och Will som använts vid matchningen.

På tal om bollekar så var jag och två andra adopappor här i huset på Rugby i kväll. Vi blev imponerade av dessa snabbspringande kolosser. Deras bröstkorgar var lika djupa som min är bred. Vi hade riktigt trevligt när vi satt där och funderade över hur Cristiano Ronaldo eller någon annan fotbollsspelare hade reagerat efter de smällarna. Det var inga sura miner, inget tjat om felaktiga domslut, bara "pang på rödbetan". Ge och ta helt enkelt. De gav ganska rejält också!

I morgon ska vi fortsätta att bocka av vår att göra lista. Det är med blandade känslor som hemresan närmar sig. Vi trivs väldigt bra här, men hemma är alltid hemma. Ska bli så kul att träffa alla nära och kära igen. Will tycker att det ska bli särskilt kul att komma hem, det har han tyckt ett tag.

Trevlig helg / Johan

Lejon och studsmattor.

Jag har för en stund sen nattat en liten kille och efter

dagens utflykt var det mycket tankar som snurrade

i huvudet och som behövde ventileras.

Bland annat det där med att man inte får

springa runt bland djuren för då tror de att vi är

deras mat…

Ja, för vi har varit på lite mini-safari i en

"Lion & Rhino Park" (lejon & noshörnings park).

Men det fanns fler djur än så och vi fick se

många utav dem där vi åkte runt i vår minibuss.

Och i en del av parken kunde man gå runt bland 

lite inhägnader där det fanns djur som

behövde lite extra stöd och omsorg. 

Bland annat leopardungar, panther, tigrar 

och en gepard. Och det var just här

man inte fick springa då det stressar upp djuren eftersom

att deras instinkt säger att det som rör sig

också bör fångas.

"Men mamma, om man har en studsmatta så att

man kan hoppa öööver djuren, då kan de väl

inte ta oss?"

"Nää...", svarar en halvslumrandes mamma.

Och sen kommer alla följdfrågorna.

"Äter lejonen studsmattor? Vad gör dom med den? 

Vad tänker de då? Vad säger du då mamma?…" etc etc. 

Vi såg både bruna och vita lejon.

Majestätiska är dom! Och idag ovanligt rörliga

med tanke på att det var mitt på dagen och

då har de egentligen för vana att bara sova.

Men vi fick se dem mycket i rörelse

så vi var helnöjda.

Ja, och så fanns det ju då tigrar.

Vita tigrar. Och ungarna fick vi gå in till

och klappa. Så "check" på att ha gosat med tigerungar :).

Dessutom var det lite extra happening i inhägnaden

intill. Där var det fotning av en modell när hon kelade med gepardhonan Annabell.

Hur det än är så blir man trött av utflykt.

Och det är så skönt att komma hem hit

och känna att både vi och barnen slappnar av här.

Att detta liksom är vår fristad. Så vi har gungat

och klättrat och spelat fotboll. Och under 

tiden som vi väntade på grillen roade sig våra

små skatter med såpbubblor. Blir varm i hjärtat

av att se dem leka tillsammans.

I morgon är det "Public Holiday" då det

är kommunval i hela landet. Inte för att det gör någon större skillnad för oss mer än att affärer och så kanske 

stänger lite tidigare. Vi har inte riktigt

bestämt vad vi ska hitta på men möjligt

att vi åker en runda i vår lilla bil. Johan har blivit

riktigt bra på att hitta här i kring. 

Men det tvivlade jag egentligen aldrig på, 

jag vet ju att han har talang för det där.

Känns tryggt :).

Vi spenderade hela måndagen i ett trevligt shoppingcenter

här i närheten så egentligen har vi väl

gjort den grejen (tycker iaf Will) men det kanske

går att kompromissa (läs muta). Vi får se.

Hoppas ni får en fin dag där hemma så hörs vi!

kram / Sandra

När allt släpper

Det här med att adoptera är speciellt. Att få ett telefonsamtal om att det finns en dotter som väntar på oss i Sydafrika för att sedan öppna ett mail med en filmpresentation om vem hon är och hur hon ser ut. Hur hon sedan är visar sig allt mer för varje dag som går. Det är en ständig process att lära känna varandra. Vi blandar hej vilt mellan engelska och svenska...

Det tog två veckor och två dagar. Sedan lossnade det rejält med anknytningen mellan mig och lillskruttan. Nu har vi busat i två dagar och de där kittlande skratten värmer verkligen hjärtat och ger kraft till att fortsätta lite till å lite till och lite till… Hon gillar att svingas upp i luften, upp och ner, upp och ner… Jag behöver inga kettle bell´s för att få träningsvärk på baksida lår om man säger så.

I morse skulle jag och två andra pappor åka till en matmarknad för att köpa lite billigare frukt & grönt samt kött. Vi hade googlat att det var på söndagar så färden började klockan 8. Det är faktiskt ganska tidigt med tanke på våra vanor här i Sydafrika. Det innebar att jag fick ställa klockan för en gångs skull. Strax efter att min klocka ringt första gången hör jag ett lite svagt "mamma" ropas från den lilla barnsängen vid vår fotända. Jag märkte att det inte kom någon reaktion från den tilltalade som ganska ofta sover tungt. Jag gav mig tillkänna och sa: "vi är här". När hon anropat mamma tre, fyra gånger och inte fått svar så bytte hon helt plötsligt till pappa. Min reaktion var blixtsnabb om jag får säga det själv kl 07:10 en söndagsmorgon. Det tog nog två sekunder innan jag kommit ur sängen och stod givakt att lyfta upp henne. När jag frågade om hon ville komma upp sträckte hon händerna mot mig. Den värmen och glädjen man känner över att lyfta upp henne med en bajs- och kissblöja fylld till bredden är obeskrivlig. Har aldrig känts så lätt att byta en blöja någon gång. Sedan fick vi en lite stund tillsammans innan mamma vaknade. Helt fantastiskt! 

När vi sedan var klara att åka till marknaden så gav vi oss iväg tre män i en Renault clio. Det var lättare än vanligt att köra  idag eftersom det inte var någon trafik att tala om för en gångs skull. Det var inte ens något folk på väg till marknaden eftersom den visade sig vara på lördagar. Vi blev lurade av google helt enkelt. Det var bara att åka hem igen. Men vi fick en trevlig pratstund och jag fick träna på att köra i rondeller åt vänster.

Vi hade sedan tidigare bestämt att vi skulle äta lunch med bekanta här i Pretoria. Det är de som vi lånar bilen av. De sa att de skulle ta oss lite ett barnvänligt ställe, mer än så visste vi inte. Färden gick mot Johannesburg och vidare mot Krugersdorp. Efter ca 45 minuter i bilen stannade vi ute på landsbygden. Det var premiär även för dem att besöka detta ställe. De var som en marknad med massor av försäljningsstånd med kläder, mat, leksaker, hantverk m.m. För barnen fanns det hoppborgar, lekpark, kamelridning, kanotpaddling, blåsa såpbubblor, äta sockervadd, ja listan kan göras lång. Vi tillbringade ungefär 2 timmar där och barnen hade inte haft något emot att stanna längre. Till lunch åt vi en god boerewors i bröd samtidigt som vi lyssnade till livemusik. Det som kändes extra roligt var att detta inte kändes som en turistgrej, utan snarare ett sätt för Sydafrikaner i området att spendera en söndag. Detta var mycket trevligt och minnesvärt! Vi köpte även med oss lite fint hantverk i form av örhängen, sängkläder, träleksaker och lite annat…

Detta kan vara vår sista söndag i Pretoria. Därför vågade jag inte chansa på att vänta längre med att inhandla rugbytröjor till mig och barnen. Jag hade sett ut dem på marknaden som är utanför det lokala köpcentret Hatfield under helgerna. Vi gick en sväng hela familjen och det blev affär!

I morgon bär det av till köpcentret Broklyn Mall. Återstår att se om vi lyckas fylla våran Renault Clio med prylar. Vi behöver i alla fall köpa en väska till… Det står redan klart!

Önskar er alla en fin vecka!

/ Johan.

Moments.

Moments. Stunder. Tillfällen.

De är många och de är både stora och små.

Vi har till exempel det där tillfället då vi 

stuvar in familjen i en liten Renault och tar en tur

till köpcentret helt på egen hand. I vänstertrafik.

Eller den där stunden när vi hänger

lite i soffan och lillasyster gör nåt roligt

varpå Will skrattandes klappar henne på huvudet

och med hjärtlig innerlighet säger:

"Förgrymmade onge!"

Och så hade vi ett födelsedagsbarn igår.

Och lite extra speciell kändes allt den

stunden då vi plockade fram tårtan - 

för det var den högsta tårta vi någonsin ätit.

Beställde en tårta för 10 pers för att kunna bjuda

resten av familjerna och städerskorna här på

området men när vi allihop var färdigätna och proppmätta

fanns det ändå två tredjedelar av tårtan kvar.

En speciell stund var det också att dels lyckas hitta men också att få avnjuta en smaskig godmiddag på en favoritrestaurang här i Pretoria som vi introducerades för för 10 år sedan.

Idag har vi varit både på svenska ambassaden

för att ansöka om pass till lillasyster

samt på "home affairs" för att ändra hennes 

efternamn till vårt. Tillfällen som man vetat

kan bli långa och därmed smått ansträngande men som

faktiskt gick jättebra. Helt overkligt känns det men

det innebär att det enda vi har kvar i adoptionsprocessen

är att hämta ut passet nästa vecka…

Sen har vi den där obetalbara stunden i 

eftermiddags då jag skulle diska och Johan svepte

 med sig lillskruttan ut (innan hon hann protestera)

och en liten stund senare hör jag hur de skrattar...

Båda två! För första gången! Ljuvligt. What a moment.

Och nu är det snart dags för en av favoritstunderna

- kvällste med nåt gott till. Kanske lite 

kvarbliven Milktaart från igår, 

eller en Ouma's Rusk Buttermilk-skorpa,

eller kanske lite guavarulle och så förstås

gärna en Biltong snackstick som avrundning.

Ja ni hör - vi äter och frodas ;). Och njuter!

kram / Sandra