En sak stod lite extra högt upp på önskelistan av göromål, nämligen att besöka lillskruttans barnhem där hon spenderat ett år av sina dryga ett och ett halvt. Vi kände en stor osäkerhet över hur hon skulle reagera under besöket, om hon skulle tro att vi lämnar tillbaka henne och skapa förvirring.
Det var tydligt att hon kände igen både barnhemmet, barnen och personalen. Hon ville ner och leka med leksakerna och då i första hand bollarna som verkar vara en favorit. Det har inte pappa något emot! Det som dock oroar mig lite är att hon gärna sätter sig på bollen och har den som stol. Men det rättar nog till sig när hon inser att det här med match och tävling är bra saker! Det var roligt att se hur barnhemmet såg ut, för det var ganska fint och välordnat. De var som mest 15 barn och så var de 3 i personalen. De hade bra stöd, så mat var ingen bristvara. Vi kan konstatera att vår dotter har haft det bra på barnhemmet. Det var dock väldigt kallt inne i huset.
När vi kom tillbaka till Pretoria åt vi lunch tillsammans med vår vän Danne som bor här i stan. Han föreslog ett ställe med en liten lekplats till barnens förtjusning. Restaurangen ligger bara ett kvarter från den svenska ambassaden. Efter lunchen var det dags att ordna det sista med passet för Ellie. Det var både bra och dåligt. Skönt att få det ordnat, men klockan 14 var mötet bokat på ambassaden och vi trodde nog att det skulle bli ett sovpass i bilen mellan Johannesburg och Pretoria. Detta passet byttes mot ett marathon i skrikande och gråtande. Det var tre faktorer som inte var bra enligt Ellie. Nummer ett var att vi tog henne från gungan på barnhemmet. Man tar bara inte henne från gungan hur som helst. Det är hennes favoritsyssla. Nummer två var att hon skulle behöva sitta i den där barnstolen i bilen. Den står inte högt i kurs. I Afrika är det mer regel än undantag att barnen inte sitter i barnstol utan i knät eller så… Nummer tre - utebliven sömn. Detta kom ifatt oss lite när vi skulle ta kort till passet på ambassaden. Det är ju ganska "hemligt" på en ambassad där personalen sitter bakom en glasruta. Det innebar att fotograferingen skedde med hjälp av en maskin som åkte upp och ner med styrning av hon som satt innanför den där glasväggen. När det sedan blixtrade om den också blev det sannerligen inte bättre. Hon var totalt otröstlig och grät krokodiltårar. Det är tur att det tillfälliga passet bara gäller för hemresan, för det kortet är väl inget man sätter i albumet direkt. Vi fick ta det förslaget med minst skrynkligt ansikte så att man åtminstone såg att det var hon. Sedan sov hon i tjugo minuter. Det är lite komiskt att de på barnhemmet berättade att hon är en "sleeper", dvs att hon sover mycket. Det gör hon på natten tycker vi, men på dagarna är det ungefär en halvtimme. Inte särskilt mycket alltså.
När persen var över på ambassaden firade Sandra, jag och Will detta med en glass.
Idag har vi haft en skön dag med mycket lek på gården. Det finns en bra lekställning som används flitigt emellan bollekarna. Men innan det var dags för lek så hade vi vårt avslutande möte med Abba som är adoptionsorganisationen här i Pretoria. Vi gick igenom processen och de berättade lite om hur vi hade blivit matchade med just vår dotter. Det var väldigt roligt att höra detta. Vi har hela tiden tyckt att det var lite märkligt att vi blev matchade med en tjej som det fanns mycket bakgrundsinformation om när vi inte har det om vår son. Detta försöker man att ta hänsyn till i matchningen så att det ser likadant ut för båda barnen. Men vi fick veta att de tyckte att allt annat kändes så bra, så de beslutade att frångå den principen. Det är vi oerhört glada för! De upplevde att hon skulle till oss som en del i Guds plan och det kan vi skriva under på. Ellie fick en bibel och så fick vi tillbaka vår livsbok som är en presentation av mig, Sandra och Will som använts vid matchningen.
På tal om bollekar så var jag och två andra adopappor här i huset på Rugby i kväll. Vi blev imponerade av dessa snabbspringande kolosser. Deras bröstkorgar var lika djupa som min är bred. Vi hade riktigt trevligt när vi satt där och funderade över hur Cristiano Ronaldo eller någon annan fotbollsspelare hade reagerat efter de smällarna. Det var inga sura miner, inget tjat om felaktiga domslut, bara "pang på rödbetan". Ge och ta helt enkelt. De gav ganska rejält också!
I morgon ska vi fortsätta att bocka av vår att göra lista. Det är med blandade känslor som hemresan närmar sig. Vi trivs väldigt bra här, men hemma är alltid hemma. Ska bli så kul att träffa alla nära och kära igen. Will tycker att det ska bli särskilt kul att komma hem, det har han tyckt ett tag.
Trevlig helg / Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar