En vinter senare.

Idag är det exakt ett år sedan vi lämnade Sverige och flög till Kenya och vår son som väntade där.

Alltså allt som vi har fått vara med om under det här året... ofattbart.

För någon vecka sedan satt jag på golvet med Will i mitt knä och plötsligt, som en blixt från klar himmel, gick det verkligen upp för mig att jag har fått med mig en del av Afrika hem. Mitt hjärta har alltid slagit lite extra för Afrika, säkert på grund av att jag har haft fina barndomsdagar upplevda där, och jag har alltid drömt om att få återvända dit lite nu och då. En dröm som nu har gått i uppfyllelse. Men att få med mig en bit av Afrika hem - det är en dröm jag inte ens visste att jag hade. Och ändå har den slagit in. Det måste finnas nån som känner mig väldigt väl...

En liten fjällsemester har vi ju också hunnit med under det här året :). Och fjällsemester för vår del innebär inte heldagar i slalombacken - nej, nej, nej. Det är mat och fika och mys och pulka-åkning. Skidåkandet står mest männen för och då endast på längden.

Vi önskar att vi hade kunnat ta med lite av det vackra vinterlandskapet hem. Håller tummarna för att vi ska få lite av det här i våra delar av landet också. Om inte till jul så åtminstone till det stundande bröllopet om några veckor... hoppas hoppas.

Kram // Sandra

Från foto- till familjegran.

I bilen igen mot nya mål.

Trysil den här gången. Efter övernattningi Värmland 
med fin service och go'fika (värdinnan vet allt hur svag 
Johan är för de där vaniljhjärtanen) så
har vi också hunnit med rast
å lek på Max i Karlstad.
Men nu rullar vi.

Det har blivit

något av en tradition den här Trysilresan. Vi 
började när det var bara vi, paret Cederholm och paret Grahn. 
Nu, 6 år och 5 barn senare är det familjen Cederholm & 
familjen Grahn som invaderar stället. 
Och det är ganska perfekt

måste jag säga att få ladda upp inför

julen med lite lugn och ro.

Inte bara för att Johans mest

hektiska arbetsdagar ligger framför utan

över huvud taget för att få stilla sig lite, dra ner på det där tempot en del och låta det sjunka in att julen faktiskt

är här. Och så tror jag det är det ganska nyttigt att vara utan

Internet i några dagar. Att få vara lite så där lagom

otillgänglig. Sen vet jag att våra män är 

tacksamma för alla mil de kan få i sina

ben innan Vasaloppstarten...

Jag är inte särskilt pysslig av mig, det vore synd att säga. 

Men jag blev så vansinnigt sugen på att göra en sån där 

fotogran man kan se lite här å var. Alltså en som 

består av bilder uppsatta på väggen i form av en 

gran. Så Will har fått sig en på sitt rum.

Den består av bilder på honom själv,

på oss som familj,

på en del av hans kenyasvenska kompisar

och på några av hans favoritdjur.

Granen har till och med fått en julgransfot och 

stjärna på toppen :). Lite lagom pyssligt för en sån som mig.

Ja, nu närmar vi oss 

Norska gränsen så vi säger hej så länge 

och önskar er alla trevlig lucia och en fin tredje 

advent och mys å pys alla dagar där utöver!

Kram // Sandra

Mitt bästa Nelson-minne.

God morgon.

Vi sitter här i bilen, dagen efter 

det att den där Sven drog fram och satte sina spår.

So far so good, en vacker morgon faktiskt.

Vår roadtrip idag går till Stockholm

där vi ska få hälsa på goda vänner.

Det har säkert inte undgått många

att Nelson Mandela lämnade oss under gårdagen.

Jag beundrade honom framför allt för den

positiva inställning han hade.

Skulle behöva lite mer av den.

För några år sedan hade vi 

förmånen att - tillsammans med Birkelands 

som vi ska besöka idag faktiskt -

besöka Robben Island (utanför Kapstaden) och det fängelse

där Nelson och andra politiska fångar satt.

Det sägs att Mandelas tårkanaler

förstördes av kalkbrotten och det hårda

arbete han tvingades att utföra där.

Har ett litet speciellt minne därifrån.

Med i vår besöksgrupp fanns en man som tydligen var kändis,

han spelade i det berömda Sydafrikanska rugbylaget

"Springboks". Vår guide sa att på grund av att

han var där öppnade de Nelson Mandelas cell

så att vi fick gå in i den. Det tillhörde

tydligen inte vanligheterna men om det 

var nåt han sa bara för att vi skulle 

få känna oss speciella, det vet jag inte.

Hur eller hur, vi var nöjda.

Och två veckor senare, efter att ha rest

från Kapstaden via olika delar av Sydafrika och Moçambique, landade vi några dagar i Johannesburg. Där

slog vi oss ner på ett litet café för att beställa

frukost - och vem sitter där om inte den

berömda rugbyspelaren! Vem som stalkade

vem är lite oklart... Men oddsen

för att detta skulle hända kan

inte varit alls stora.

Häftigt.

Vi tuffar på här i sakta mak i vinterlandskapet.

Och den där snön, den som är den första någonsin

för vissa av oss, den har gått hem :).

Kram vänner // Sandra

Efterlängtade högtid.

Nu är den här, efterlängtade advent.

Vi sjöng in den med en adventskonsert i kyrkan igår,

och roligast var nog nästan att så många människor

hade tagit sig dit för att dela den med oss.

Förra veckan samlades vi, 

min mor & mina systrar och jag, 

för att pyssla och förbereda inför högtiden.

Dagarna efter det har jag mest

gått å väntat på att helgen skulle komma

så att jag kunde få sätta upp de där stjärnorna

och köpa in hyacinterna

och tända det första ljuset.

I dessa dagar har vi också många av våra 

nära som fyller år.

I lördags firade vi en av mina bästa vänner

sedan mååånga år tillbaka. 

Hon har funnits där i ur och skur

och hon gör livet lite extra bra genom

att bara finnas till.

Och snart kommer vårt hem att fyllas

utav familjemedlemmar för idag ska vi fira min ena

syster och min andra systers fästman. 

Och inte nog med det, 

här ska produceras julkorv!

Mormors smaskiga julkorv. 

Jag ser liksom Tomteverkstan framför mig...

Det är en traditions som vi började förra året,

just att göra den tillsammans. 

Bara det att förra året fick vi aldrig 

möjlighet att äta den där korven för 

plötsligt bar det av till Kenya.

Ja, i veckan som gick var det exakt ett år sedan vi 

fick  beskedet... Ni har fått en pojke.

Där och då tog vårt liv en hastig vändning!

Men faktum var att moderskänslorna infann sig på studs.

Det är nog det jag kommer ihåg mest, det och

känslan av lugn över att lilla Seth (som han hette då)

var vår son. Och att det bara var så

naturligt och självklart.

Oslagbar känsla.

Bäst att göra ett sista ryck innan gästerna kommer.

Önskar er alla en härlig och njutbar adventstid!

Kram // Sandra