måndag 25 november 2013

Bland platåskor och chokladhjärtan.

Vi har haft många olika och fina stunder den här helgen.
Vi inledde med brakfika hemma hos kusinerna i stan' i fredags. Bästa sättet att börja en helg på :). Sen hade tonårsgruppen hyrt ishallen i Landsbro så då blev det dessutom premiärtur på skridskor.




I lördags fick vi äntligen återse några av våra goda vänner från Kenya tiden. Konstigt, sa vi till varandra, att se alla med så mycket kläder på. 
Trevligt var det iaf, att "catch up" och att få sammanföra våra småttingar igen. Det är värdefullt.




När min pappa fyllde år för ett tag sedan fick han som present att vi barn skulle hjälpa honom med vad helst han vill ha hjälp med under en dag. Eller rättare sagt att våra män skulle göra det. 
Han är ju sån där att han alltid ställer upp för alla andra och aldrig hinner göra något åt sig själv. Så i söndags var grabbarna i full gång med att fälla granar, sätta upp gipsskivor, flytta piano, måla väggar å köra ärenden. 


Min syster Nina och jag tog en stund för att rensa ut lite av våra gamla grejer som legat kvar där hemma något årtionde för länge. Många goda skratt blev det. Och lite nostalgi förstås. Och så klart frågade vi oss ibland: Hur tänkte vi här?


Jag har alltid varit sån där att jag sparat mitt godis bara för att dryga ut på det goda så länge som möjligt. Och så till slut när jag hittat det undangömt i nån låda några månad senare, ja då har det ju blivit för gammalt. "Sååå typiskt Sandra" har jag alltid fått höra.
Å sen träffade jag Johan och han har visst också lärt känna den sidan av mig... Vi är väldigt olika där, han å jag.

Men när vi nu höll på att rensa bland våra grejer 
så dök det upp ett Aladdin choklad paket, ett sånt där som brukar innehålla chokladhjärtan. 


"Det där är ju garanterat ditt!" sa Nina. "Så typiskt dig". "Ja ja, men i så fall lär jag ju inte sparat på chokladen iaf, det var säkert bara att jag tycker det där skyddspappret var fint eller nåt". Jag öppnar. Och där, alldeles ensam och övergiven i ena hörnet ligger ett numera vitt stackars litet chokladhjärta. Då var det väl mitt ändå... 


Jag inser att jag kanske får börja jobba med min lilla egenhet. För 11 år gamla chokladhjärtan - det kan liksom kvitta ;).

Kram // Sandra



tisdag 19 november 2013

Blessed.

Återigen känner jag så där att jag kan spricka av tacksamhet.
I söndags hade vi barnvälsignelse för Will och det var en helt fantastisk dag. Först å främst att få lägga Will och hans liv i Guds händer, be om beskydd, vägledning och välsignelse. Det är verkligen det bästa.


Men sen alla fantastiska människor som finns runt omkring honom - vi är så obeskrivligt glada över att ni är och vill vara en del av hans liv.

Vi är ju gränslöst tacksamma för vår lilla pojk också.
Johan och jag har pratat och drömt om den här dagen länge och redan när vi gick i adoptionstankar så lyssnade vi mycket på en låt och sa att "den sången ska vi sjunga å spela den dag vi får ha barnvälsignelse för vårt barn".

 Att det skulle bli känslosamt var vi förberedda på. 
Så vi gjorde allt för att inte titta för mycket in i ögonen på folket som var där eller på bildspelet vi visade under tiden. Det var tufft nog ändå :). Men sången har en sån underbar text och beskriver så bra vår resa och våra känslor. Vill någon lyssna på den så heter den "When love takes you in" och är skriven av Steven Curtis Chapman (för övrigt samma artist som skrivit låten som Idolerna framförde på Cancergalan). Finns att hitta på Spotify eller Youtube.


Jag har nämnt tidigare att jag fick ett par fina tavlor av min familj i födelsedagspresent. Lagom till helgen (och med mycket hjälp av Henke) har de nu fått komma upp på väggen vid trappan. Det är mamma som har utformat dem och hon hade tagit en text och bild som vi haft här på bloggen i några av våra första inlägg. Vad hon inte visste var att texten var från just den där speciella sången vi skulle sjunga! Tänk så bra det kan bli :).




Will verkar också vara väldigt nöjd med dagen han fick. Jag tror han kände av glädjen och kärleken som flödade. Sen blev han ju trött förstås, av all uppmärksamhet, presentöppnande och kak-ätande. Så trött att han vid fem-tiden satt på stolen och somnade medan han och kusinen tittade på film. Väldigt förståeligt och helt godkänt.




Förresten invigde han sin nya T-shirt dagen till ära. Den har en bild av honom själv på bröstet, "jil" som han säger, i sina coola röda solglasögon. 



Beställde den på en sån där foto-framkallnings-shop på nätet. Enkelt å lite roligt.

I Kenya umgicks vi lite med en Kenyansk familj och de kallade aldrig Will för Will, de kallade honom för Blessing. Och det är han verkligen, vår lilla Blessing :).


Kram från oss // familjen Cederholm

söndag 10 november 2013

Daddy.


Idag är det hans dag för första gången. 
Fast han fick faktiskt en liten present från mig förra året också. Vi visste ju då att det redan fanns en liten pojke eller flicka där ute någonstans som var tänkt att bli den att fira honom som pappa, vi visste bara inte hur många veckor det skulle dröja tills vi skulle få veta... 
Vi behövde inte vänta länge, tack och lov :).

Så idag har vi kunnat fira honom på riktigt, 
som sig bör med sång å present. 
Delvis egenkomponerad av Will å mig på tonårs pysselkväll i fredags. Ja presenten, inte sången.
Men bäst av allt var att få äta go' frukost tillsammans i lugn och ro med musik å tända ljus. 
Om jag får säga :).





Kram // Sandra

onsdag 6 november 2013

Att sova i ett zoo.

När vi träffade Will för första gången hade vi med ett gosedjur till honom, en älg. Och när han kom hem till oss några dagar senare fick han ytterligare ett - den här gången en leopard. Ett som representerar Sverige och ett för Afrika. Dessa har funnits i hans säng ända sedan dess och gett honom lite mys å trygghet vid sovdags.


För några veckor sedan började han fråga efter zebran när han skulle sova. Den är inte lika mysig... gjord i trä och stål, Johan köpte den på en Masai marknad. Men zebror har blivit lite av ett favoritdjur hos Will. Så den ska med! Några dagar senare kom han på att det var väldigt viktigt att också elefanten får vara med och sova. Duplo elefanten. 
Det gick en tid och så en dag kände han att apan som han fick av morbror, visst ska väl även den kunna få en plats i sängen!


Lika viktigt varje sovstund att alla är med. Så nu ligger de där, Will och hans zoo.

Och förresten, kräftorna gick hem :).


Kram // Sandra

lördag 2 november 2013

På en skogsväg en vanlig torsdag.

Idag skriver jag mest bara för att jag vill önska er en fin helg. Det är ju alla helgona-helgen och vi får stanna upp lite och tänka på de av våra nära och kära som inte finns bland oss längre. Minnas de där fina stunderna. Jag hoppas du får möjlighet till det. Och dessutom brukar ju kyrkogårdarna vara så fantastiskt vackra de här dagarna med alla ljus som brinner! Jag ska försöka ta mig tid att gå dit en sväng, och bara vara i atmosfären och stillheten.



Och så måste jag bara få berätta vad jag var med om i torsdags. Nu och då kan jag få värk i något av mina knän, särskilt om jag går mycket. Det här var en dag utan regn och blåst så Will och jag passade på att gå en skogspromenad. Ganska snart började värken komma i höger knä. "Näe" tänkte jag "inte nu igen. Jag skulle ha bett någon be för det på Gudstjänsten i söndags, det hade ju varit ett bra tillfälle. Jaja, jag får ta det nästa söndag. Eller så kanske jag kan be Johan be för mig i kväll."


Sen slog det mig. Varför ber jag inte för det nu? Varför måste det vara vid något speciellt tillfälle eller någon speciell person som gör det? Så jag la min hand på knät och så bad jag en bön till Gud om att han skulle ta bort smärtan så att jag kan gå promenaden opåverkad. Så där ja. Jag började gå. Smärtan avtog. What? Jag böjde, vred och bände på knät - ingenting. Gud tog bort smärtan! Bara så där, jag behövde inte gå igenom någon särskild ritual, inte be på något särskilt sätt, det behövde inte vara någon viktig person som bad för mig - det räckte med lilla jag... det behövde liksom inte vara en så stor grej. Gud verkade där och då för att jag bad honom. På en geggig skogsväg en vanlig sketen torsdag! Det tycker jag är coolt :).


I kväll ska vi introducera kräftor för Will. Vi är nyfikna på att se om han är som mig som bara äter klorna och kanske stjärten (beroende på hur säker jag är på att den där svarta strängen verkligen, VERKLIGEN är borta) eller som sin farfar som äter... ja, allt.
Jag har iaf startat projekt tacopajmedkycklingochvitkål så mätt ska han nog bli, hur eller hur.



Så vart ni än befinner er och hur ni än har det - här får ni en bamsekram! // Sandra