Bland platåskor och chokladhjärtan.

Vi har haft många olika och fina stunder den här helgen.

Vi inledde med brakfika hemma hos kusinerna i stan' i fredags. Bästa sättet att börja en helg på :). Sen hade tonårsgruppen hyrt ishallen i Landsbro så då blev det dessutom premiärtur på skridskor.

I lördags fick vi äntligen återse några av våra goda vänner från Kenya tiden. Konstigt, sa vi till varandra, att se alla med så mycket kläder på. 

Trevligt var det iaf, att "catch up" och att få sammanföra våra småttingar igen. Det är värdefullt.

När min pappa fyllde år för ett tag sedan fick han som present att vi barn skulle hjälpa honom med vad helst han vill ha hjälp med under en dag. Eller rättare sagt att våra män skulle göra det. 

Han är ju sån där att han alltid ställer upp för alla andra och aldrig hinner göra något åt sig själv. Så i söndags var grabbarna i full gång med att fälla granar, sätta upp gipsskivor, flytta piano, måla väggar å köra ärenden. 

Min syster Nina och jag tog en stund för att rensa ut lite av våra gamla grejer som legat kvar där hemma något årtionde för länge. Många goda skratt blev det. Och lite nostalgi förstås. Och så klart frågade vi oss ibland: Hur tänkte vi här?

Jag har alltid varit sån där att jag sparat mitt godis bara för att dryga ut på det goda så länge som möjligt. Och så till slut när jag hittat det undangömt i nån låda några månad senare, ja då har det ju blivit för gammalt. "Sååå typiskt Sandra" har jag alltid fått höra.

Å sen träffade jag Johan och han har visst också lärt känna den sidan av mig... Vi är väldigt olika där, han å jag.

Men när vi nu höll på att rensa bland våra grejer 

så dök det upp ett Aladdin choklad paket, ett sånt där som brukar innehålla chokladhjärtan. 

"Det där är ju garanterat ditt!" sa Nina. "Så typiskt dig". "Ja ja, men i så fall lär jag ju inte sparat på chokladen iaf, det var säkert bara att jag tycker det där skyddspappret var fint eller nåt". Jag öppnar. Och där, alldeles ensam och övergiven i ena hörnet ligger ett numera vitt stackars litet chokladhjärta. Då var det väl mitt ändå... 

Jag inser att jag kanske får börja jobba med min lilla egenhet. För 11 år gamla chokladhjärtan - det kan liksom kvitta ;).

Kram // Sandra