På en skogsväg en vanlig torsdag.

Idag skriver jag mest bara för att jag vill önska er en fin helg. Det är ju alla helgona-helgen och vi får stanna upp lite och tänka på de av våra nära och kära som inte finns bland oss längre. Minnas de där fina stunderna. Jag hoppas du får möjlighet till det. Och dessutom brukar ju kyrkogårdarna vara så fantastiskt vackra de här dagarna med alla ljus som brinner! Jag ska försöka ta mig tid att gå dit en sväng, och bara vara i atmosfären och stillheten.

Och så måste jag bara få berätta vad jag var med om i torsdags. Nu och då kan jag få värk i något av mina knän, särskilt om jag går mycket. Det här var en dag utan regn och blåst så Will och jag passade på att gå en skogspromenad. Ganska snart började värken komma i höger knä. "Näe" tänkte jag "inte nu igen. Jag skulle ha bett någon be för det på Gudstjänsten i söndags, det hade ju varit ett bra tillfälle. Jaja, jag får ta det nästa söndag. Eller så kanske jag kan be Johan be för mig i kväll."

Sen slog det mig. Varför ber jag inte för det nu? Varför måste det vara vid något speciellt tillfälle eller någon speciell person som gör det? Så jag la min hand på knät och så bad jag en bön till Gud om att han skulle ta bort smärtan så att jag kan gå promenaden opåverkad. Så där ja. Jag började gå. Smärtan avtog. What? Jag böjde, vred och bände på knät - ingenting. Gud tog bort smärtan! Bara så där, jag behövde inte gå igenom någon särskild ritual, inte be på något särskilt sätt, det behövde inte vara någon viktig person som bad för mig - det räckte med lilla jag... det behövde liksom inte vara en så stor grej. Gud verkade där och då för att jag bad honom. På en geggig skogsväg en vanlig sketen torsdag! Det tycker jag är coolt :).

I kväll ska vi introducera kräftor för Will. Vi är nyfikna på att se om han är som mig som bara äter klorna och kanske stjärten (beroende på hur säker jag är på att den där svarta strängen verkligen, VERKLIGEN är borta) eller som sin farfar som äter... ja, allt.

Jag har iaf startat projekt tacopajmedkycklingochvitkål så mätt ska han nog bli, hur eller hur.

Så vart ni än befinner er och hur ni än har det - här får ni en bamsekram! // Sandra