Vi kom ihåg!

Till alla er som var oroliga att Will och jag skulle glömma Sandras första morsdag kan jag meddela att ni lugnt kan andas ut. Det blev en mysig dag som började med paketöppning för att senare bli den dagliga promenaden, men med ett fikastopp på Java. Där såg vi att Will är lik mamma när det gäller att vara svag för chokladkakor. Det var en stor bit som försvann lika fort som den kom. Tyvärr glömde vi kameran, men jag kan avslöja att Will åt själv och hade choklad i hela ansiktet. Ja...det syntes faktiskt väl faktiskt.

En månad går fort ändå. Vi väger ju Will varje månad på barnhemmet. Denna gången hade han gått ner lite, men vi litar inte till 100 procent på deras vågar... 14 kg visade den, så han är fortfarande en stabil kille. Detta var 5:e gången vi var på vägning, men första gången han blev bjuden på mat sedan han flyttade. Erbjuds det mat så är inte Will den som tackar nej. Det var en utsökt puré av diverse rotfrukter och grönsaker.

Sedan hände det märkliga...när Will ätit upp så kom mjölken. Hmmm just det den var ju varm på barnhemmet. Nu för tiden är den ju alltid kall. Efter att ha rynkat lite på näsan i början slank ändå mjölken ner.

Så här efter 5:e vägningen var det så dags att addera till ytterligare en tradition. När Sandra var ute med tjejgänget och åt, upptäckte hon att det fanns italiensk glass på den restaurangen. Turligt nog så ligger den bara ett stenkast från barnhemmet. Vi får nog göra oss fler ärenden till barnhemmet än bara vägning, för glassen är fantastisk!

Igår fick jag även möjlighet att spela squash för första gången. Jag blev inbjuden att spela med Hasse och Paul. Det var hur kul som helst även om jag fick duktigt med stryk då de var riktigt bra. Men jag kommer tillbaka! Det känns dock i kroppen att man gjorde lite rörelser man inte är van vid. 

Annars har detta varit en lite jobbig vecka där vi väntat och väntat på att rapporten från vår intervju med Childrens department ska bli färdig. Den måste vara klar innan man kan få tid för andra hearing i rätten. Vi får besök i mitten på juni igen och har då bokat in en safariresa till Masai mara. Från och med juni väntas den årliga "migration" äga rum då flera tusentals gnuer invaderar Masai mara. Det var vi oroliga för att missa om vi skulle behöva gå till rätten istället. Som tur var fick vi idag veta att vi kunde flytta safariresan ett par dagar så att det inte kan kollidera. Det känns grymt skönt, så det firade vi med att grilla lite oxfilé till middag. 

Det här med adoptionsprocessen är det enda som kan framkalla stress här i Kenya. Men nu råder återigen harmoni i familjen Cederholm. Vi gläds med familjen Lyckander som fick sitt domslut idag att deras Love nu även juridiskt är deras!

Allt gott önskar vi så här när maj blir juni!

// Johan & Sandra

Rik.

Vad rik jag känner mig. Rik på vänner, på omsorg, på erfarenheter och efter den här veckan rik på massor av nya upplevelser.

Varje gång vi går förbi den här skylten (och det är många gånger) säger Johan "Alltså, vi bara måste gå dit någon gång. Kött på Brasilianskt vis ska ju vara så bra!"

Härom dagen fick vi möjlighet att följa med ett helt gäng vänner till restaurangen. Lekparken fick godkänt, allra helst gungbrädan. Tillsammans sjöng vi "gung, gung, gungeligung" så mycket vi orkade.

Maten fick också godkänt fast vi hade kanske önskat lite mer kryddning. Men det var en lite härlig upplevelse just att servitörerna med jämna mellanrum kom med olika sorters kött på olika spett och så kunde man bara välja och vraka hur mycket man ville ha av varje sort. Nötkött, lamm, korv, kyckling, krokodil... Ja, krokodil. Nej, det var inte så gott. Men jag har åtminstone provat!

Jag gjorde mitt andra Zumba-pass i veckan. Jag förundras över instruktören, hur mycket energi och hur lite leder han verkar ha! Åh, vad svensk jag känner mig. Men oh, så roligt det är :).

2-års kalas har vi också hunnit med. Med jordgubbstårta å allt!

Tillsammans med några vänner besökte vi "David Sheldrick Wildlife Trust". Ett slags barnhem för föräldralösa elefanter. Vi såg dem få mat och krypa runt i lervälling, och söta var dom. 

Idag har vi med ett stort gäng andra familjer varit på järnvägs-muséet och där skulle vi åka mini-tåg. Haha, ja bättre kunde man inte benämnt det! Skoj hade vi iaf. Dealen var 4 varv, sen fika-paus och sen 4 varv till. Pausen var till för att vi inte skulle bli snurriga och åk-sjuka och det var faktiskt en risk som fanns.

Här är loket som användes vid inspelningen av filmen "Out of Africa" om ni har sett den (Meryl Streep och Robert Redford). Lok nr 301.

Vi avslutade med Meze-lunch på en Libanesisk restaurang. Även här fanns till barnens förtjusning en lekpark. Det är något Kenyanerna är bra på, ofta finns det någon slag lekpark i anslutning till restaurangerna. Idag var det i form av hoppborg och roliga snurr-tunnel-rutschkanor. Vi hade en kille som kvittrade av förtjusning :). 

Igår kväll var det "girl's night out". Väldigt mysigt hade vi, med inslag av god mat, Italiensk glass, tusen och en natt och "Euphoria". Och så förstås massa härliga samtal.

Och i kväll är det således  grabbarnas tur. De har valt att spendera den framför finalen i Champions League och jag tror att de är väldigt nöjda med det.

Så här sitter jag med te, choklad och tjej-film och ett snarkande pyre i rummet intill. Och jag är helnöjd med min lördag kväll :).

Hoppas du är det också!

Kram // Sandra & Johan

Andra bullar.

På pingstdagen hade Agne ordnat så att vi kunde vara med på gudstjänsten i Landsbro via skype igen. Det är otroligt så bra det funkar. Det känns nästa som om man är där. Enda nackdelen är att man längtar efter alla som man bara hinner ta ett par snabba ord med. 

 När Will sedan tagit sin middagslur så gjorde vi som vi brukar...tog en långpromenad. Men denna gången gjorde vi ett litet stopp på vägen för att även fylla på med lite kalorier. Det svenska bageriet som har öppnat här i Nairobi har en del av sitt sortiment på en svenskägd restaurang som heter Monikos. Så vi beställde varsin svensk bulle. Glädjen var total, inte bara hos Will. En liten passning till er som väntar där hemma. Bullar är gott!

I lekparken var det även en farbror som sålde ballonger. Det var roligt så länge det varade... Will hade oturen att få pyspunka på ballongen. Efter bara några sekunder och slag ner i asfalten blev den helt platt igen. Sånt händer i alla länder som Adde Hördegård hade sagt, eller någon av hans döttrar.

När vi var i lekparken fick vi även ett sms från vår hemhjälp Nellie. Hon ville berätta att hennes sons operation blev lyckad och efter en tids sjukdom nu skulle bli helt återställd. Det är ju inte som i Sverige att det bara är att åka in akut till sjukhuset och opereras. Här måste man betala lite i förskott ett par dagar innan operationen och sedan resterande belopp när det utförs. Där fick vi glädjen att hjälpa till och bidra och vi kände en enorm lycka när det hela hade gått bra. Man kan även tillägga att hon förlorat en dotter som blev sjuk tidigare. Vi inser att vi har det väldigt bra med ett enormt skyddsnät i Sverige.

Will har börjat prata mycket mer nu. Idag har han gått och sagt ett ord hela dagen. Det är bara det att det krävs nog några dagar innan mamma och pappa fattar vad det betyder. Jag ska inte ens försöka skriva det, eftersom jag inte heller kan säga det. Men det är nog något viktigt antagligen. Han har även börjat vilja leka mer på gården nu. I takt med att han blir rörligare och rörligare tycker han också att det blir roligare och roligare att springa omkring ute och köra med bilarna och cyklarna. Nu går han inte så mycket längre, nu springer han fram vart han än ska.

Det finns också gott om tillfälle att prata med vår trädgårdsmästare och våra vakter när vi är ute. Får nog göra ett litet reportage om dem i framtiden. De förgyller verkligen vår vardag, med ett ständigt vänligt leende på läpparna. Fick i alla fall ett kort på trädgårdsmästarens stege som han använder när han klipper häckarna. Den är lite...annorlunda...

Hemma kan man bli lite irriterad på alla dagvattenbrunnar, ni vet de där som ser ut som ett galler. Det är så lätt att man får ner staven emellan springorna och bryter den. Innan vi åkte ner fick jag frågan om jag inte skulle ta med mig rullskidorna till Kenya. Då svarade jag...nej, för antingen skjuter de mig, eller så kör de ihjäl mig i trafiken. Så här i efterhand kändes det beslutet rätt, men jag skulle nog vilja lägga till att jag även kunde kört ihjäl mig själv. I den här brunnen kan man nog bryta mer än staven...

Vill bara tillägga att detta inte är en tillfällighet. Så här ser det ut på var och varannan gata. Det gäller att ha blicken framåt när man går!

Var rädda om er!

Kram // Johan & Sandra.

Nyanser av blått.

Så tar jag vid där min man slutade. 

Tillsammans med vår kära vänner Grahns for vi alltså till kusten och Diani beach. Där skulle vi prova något nytt, att bo på "All Inclusive". Inga dumma grejer! Ett väldigt fräscht och fint ställe var det, Baobab Beach Resort. Och stort. Och god mat. Lite regn ibland men ändå varmt. Och volleyboll. Och massor med olika nyanser av blått...

Ja som ni förstår så gjorde det inte ont någonstans att spendera några dagar i den här miljön. Vi hann även med att träffa våra adoptiv-familjs-vänner som bor i Diani, och sista dagen blev barnen bjudna på barnkalas på hotellet. En liten kille som fyllde 3 bjöd på tårta, partyhattar, Pingu och poolskoj.

Så hade vi bara ett dygn kvar att utnyttja på bästa sätt med våra fina vänner. Det blev barnhemsvisning, shopping å massa gott å gojs.

Sen var timmen slagen och Dc, Mia, Ruth och Noah satte sig i taxin som skulle ta dem till flyget. Vi tre stod kvar på parkeringen och grät en skvätt tillsammans. 

Men å så glada vi är att vi fick uppleva de här dagarna tillsammans! Forever in our hearts :).

Önskar er alla en riktigt fin Pingstafton! Vi hörs.

Kram // Sandra & Johan