När allt släpper

Det här med att adoptera är speciellt. Att få ett telefonsamtal om att det finns en dotter som väntar på oss i Sydafrika för att sedan öppna ett mail med en filmpresentation om vem hon är och hur hon ser ut. Hur hon sedan är visar sig allt mer för varje dag som går. Det är en ständig process att lära känna varandra. Vi blandar hej vilt mellan engelska och svenska...

Det tog två veckor och två dagar. Sedan lossnade det rejält med anknytningen mellan mig och lillskruttan. Nu har vi busat i två dagar och de där kittlande skratten värmer verkligen hjärtat och ger kraft till att fortsätta lite till å lite till och lite till… Hon gillar att svingas upp i luften, upp och ner, upp och ner… Jag behöver inga kettle bell´s för att få träningsvärk på baksida lår om man säger så.

I morse skulle jag och två andra pappor åka till en matmarknad för att köpa lite billigare frukt & grönt samt kött. Vi hade googlat att det var på söndagar så färden började klockan 8. Det är faktiskt ganska tidigt med tanke på våra vanor här i Sydafrika. Det innebar att jag fick ställa klockan för en gångs skull. Strax efter att min klocka ringt första gången hör jag ett lite svagt "mamma" ropas från den lilla barnsängen vid vår fotända. Jag märkte att det inte kom någon reaktion från den tilltalade som ganska ofta sover tungt. Jag gav mig tillkänna och sa: "vi är här". När hon anropat mamma tre, fyra gånger och inte fått svar så bytte hon helt plötsligt till pappa. Min reaktion var blixtsnabb om jag får säga det själv kl 07:10 en söndagsmorgon. Det tog nog två sekunder innan jag kommit ur sängen och stod givakt att lyfta upp henne. När jag frågade om hon ville komma upp sträckte hon händerna mot mig. Den värmen och glädjen man känner över att lyfta upp henne med en bajs- och kissblöja fylld till bredden är obeskrivlig. Har aldrig känts så lätt att byta en blöja någon gång. Sedan fick vi en lite stund tillsammans innan mamma vaknade. Helt fantastiskt! 

När vi sedan var klara att åka till marknaden så gav vi oss iväg tre män i en Renault clio. Det var lättare än vanligt att köra  idag eftersom det inte var någon trafik att tala om för en gångs skull. Det var inte ens något folk på väg till marknaden eftersom den visade sig vara på lördagar. Vi blev lurade av google helt enkelt. Det var bara att åka hem igen. Men vi fick en trevlig pratstund och jag fick träna på att köra i rondeller åt vänster.

Vi hade sedan tidigare bestämt att vi skulle äta lunch med bekanta här i Pretoria. Det är de som vi lånar bilen av. De sa att de skulle ta oss lite ett barnvänligt ställe, mer än så visste vi inte. Färden gick mot Johannesburg och vidare mot Krugersdorp. Efter ca 45 minuter i bilen stannade vi ute på landsbygden. Det var premiär även för dem att besöka detta ställe. De var som en marknad med massor av försäljningsstånd med kläder, mat, leksaker, hantverk m.m. För barnen fanns det hoppborgar, lekpark, kamelridning, kanotpaddling, blåsa såpbubblor, äta sockervadd, ja listan kan göras lång. Vi tillbringade ungefär 2 timmar där och barnen hade inte haft något emot att stanna längre. Till lunch åt vi en god boerewors i bröd samtidigt som vi lyssnade till livemusik. Det som kändes extra roligt var att detta inte kändes som en turistgrej, utan snarare ett sätt för Sydafrikaner i området att spendera en söndag. Detta var mycket trevligt och minnesvärt! Vi köpte även med oss lite fint hantverk i form av örhängen, sängkläder, träleksaker och lite annat…

Detta kan vara vår sista söndag i Pretoria. Därför vågade jag inte chansa på att vänta längre med att inhandla rugbytröjor till mig och barnen. Jag hade sett ut dem på marknaden som är utanför det lokala köpcentret Hatfield under helgerna. Vi gick en sväng hela familjen och det blev affär!

I morgon bär det av till köpcentret Broklyn Mall. Återstår att se om vi lyckas fylla våran Renault Clio med prylar. Vi behöver i alla fall köpa en väska till… Det står redan klart!

Önskar er alla en fin vecka!

/ Johan.

Moments.

Moments. Stunder. Tillfällen.

De är många och de är både stora och små.

Vi har till exempel det där tillfället då vi 

stuvar in familjen i en liten Renault och tar en tur

till köpcentret helt på egen hand. I vänstertrafik.

Eller den där stunden när vi hänger

lite i soffan och lillasyster gör nåt roligt

varpå Will skrattandes klappar henne på huvudet

och med hjärtlig innerlighet säger:

"Förgrymmade onge!"

Och så hade vi ett födelsedagsbarn igår.

Och lite extra speciell kändes allt den

stunden då vi plockade fram tårtan - 

för det var den högsta tårta vi någonsin ätit.

Beställde en tårta för 10 pers för att kunna bjuda

resten av familjerna och städerskorna här på

området men när vi allihop var färdigätna och proppmätta

fanns det ändå två tredjedelar av tårtan kvar.

En speciell stund var det också att dels lyckas hitta men också att få avnjuta en smaskig godmiddag på en favoritrestaurang här i Pretoria som vi introducerades för för 10 år sedan.

Idag har vi varit både på svenska ambassaden

för att ansöka om pass till lillasyster

samt på "home affairs" för att ändra hennes 

efternamn till vårt. Tillfällen som man vetat

kan bli långa och därmed smått ansträngande men som

faktiskt gick jättebra. Helt overkligt känns det men

det innebär att det enda vi har kvar i adoptionsprocessen

är att hämta ut passet nästa vecka…

Sen har vi den där obetalbara stunden i 

eftermiddags då jag skulle diska och Johan svepte

 med sig lillskruttan ut (innan hon hann protestera)

och en liten stund senare hör jag hur de skrattar...

Båda två! För första gången! Ljuvligt. What a moment.

Och nu är det snart dags för en av favoritstunderna

- kvällste med nåt gott till. Kanske lite 

kvarbliven Milktaart från igår, 

eller en Ouma's Rusk Buttermilk-skorpa,

eller kanske lite guavarulle och så förstås

gärna en Biltong snackstick som avrundning.

Ja ni hör - vi äter och frodas ;). Och njuter!

kram / Sandra

Utflykt

Idag har vi varit på utflykt tillsammans med en annan familj från Sverige. Vi hamnade i en lejonpark som är relativt nyöppnad. Inte ens vår guide hade varit där tidigare. Detta fick bli reservplanen då det tilltänkta utflyktsmålet "rhino and lionpark" var stängt. Det gjorde inte så mycket för vi fick se många lejon och det gjorde grabbarna nöjda. Vi åt en god lunch samtidigt som vi huttrade i den lite kalla vinden. Idag har det bara varit omkring 17 grader, så vår kypare tyckte att det passade att servera i dunjacka. Det kanske är en liten överdrift, i alla fall för oss skandinaver. 

För egendel så försökte jag memorera lite olika vägar. Vi ska hyra en bil i morgon av en bekant här i Pretoria. Så det kändes bra att få lite mer grepp om vilka vägar man bör ta in och ut ur stan. Hur det kommer gå får vi återkomma om i framtida inlägg. Det är trots allt en stad på mellan 3 och 4 miljoner invånare och vänstertrafik, vilket kan vara förvirrande när man kör bil så väl som när man går eller springer. Att titta år rätt håll, att inte förväxla vindrutetorkarna och blinkers etc. Morgondagens utflykt är Menlyn Mall, ett stort köpcenter som ligger lite utanför Pretoria. Det ska vara gigantiskt och innehålla mycket olika butiker och restauranger. Will undrade lite vad vi gör om det inte finns någon lekplats där? Vi får väl fika då istället kom vi överens om. 

Vi trivs väldigt bra med vårt boende här på Alleyn Mansion. Det är skönt att bo med andra adoptivfamiljer. Will har haft lekkamrater under hela vår vistelse här. Det underlättar verkligen för både honom och oss även om han mer och mer börjar antyda att han längtar hem till Sverige. Det är även väldigt trevligt för oss att lära känna nya européer för det är en salig blandning av belgare, finnar, danskar och svenskar som vi har träffat. Mycket trevligt folk, vilket är berikande på många sätt.

I övrigt jobbar vi på med att lära känna vår lilla tjej. Hon är verkligen go. Nu busar hon mer och mer med pappa även om hon fortfarande helst är i mammas famn. Mat och sömn fungerar klockrent  och förkylningen börjar släppa. Nu ska vi vänja henne vid bilåkning, kan vara en bra förberedelse inför kommande resa hem till Sverige.

Önskar er en skön vecka.

/ Johan.

Här hos oss

Tänkte ni kunde få se lite hur vi har det.

Dagarna har sett hyfsar lika ut den senaste tiden

med långfrukost (= frukost + Uno), promenad,

matshopping, grillning och lite kvällsmys.

Och resten av tiden bara är vi.

Kan bli på gränsen till långtråkigt ibland

men det är vad vi tror har varit bäst för

vår nya familjesituation.

Fast nu, nu känner vi att vi nog kan börja

piffa till dagarna lite ytterligare :).

Här bor vi.

Här promenerar vi.

Här äter vi :).

Och idag gick vi tillsammans med en ny svensk familj

på picknick i parken vid

Union Building, där också en gigantisk

staty av Nelson Mandela står.

Till det fixade lillskruttan och jag

american pancakes.

Ja, ungefär sådär ser livet ut just nu hos oss.

Nu landar vi i soffan och laddar för

marknad i morgon.

Hoppas du har en fin lördagskväll!

kram / Sandra

Att fira

Det har gått sex dagar med vårt nya tillskott i familjen. Sex dagar med mycket "hålla i famnen", busa, leka, mysa, hålla handen m.m. Allt detta har Sandra klarat av med bravur! Jag däremot, har varit mer eller mindre i kylskåpet. Vi visste på förhand att hon är lite rädd för män då hon helt enkelt inte är van vid att ha män runt omkring sig. När jag närmar mig tittar hon ner eller tittar bort, trots mina stora ansträngningar att få henne att skratta eller åtminstone le. Ni som har barn runt omkring er vet hur löjlig man kan bli bara för att få ett skratt tillbaka. 

Jag har ändå inte tappat modet helt eftersom jag sett små framsteg varje dag. Det är som om man jobbat upp ett förtroende under dagen för att sedan få skörda lite mys frampå kvällskvisten. Det tråkiga i sammanhanget är att man nästa morgon får börja om på ruta ett eller möjligtvis två. Jag har känt ett stort stöd från våra finska vänner som är här för tredje gången i adoptionssyfte. Pappan i familjen sa tröstande till mig: det tog fem dagar innan våran slutade gråta när han såg mig.

Men så plötsligt hände det… Vi satt vid matbordet igår eftermiddag och åt våra grillade varma mackor. Jag hade matat henne lite och efter en stund så säger jag "high five" och sträcker upp handen mot henne. Jag vet inte vad hon tänkte på? Men hon sträcker upp handen, slår till och ger mig ett leende! Den känslan går inte att beskriva, men jag kan säga att jag blev alldeles varm inombords. 

Idag har vi spelat fotboll, kastat boll och lekt "ge varandra saker leken". Det har verkligen varit framsteg. Att få byta blöja och få lägga henne i sin säng när hon ska sova, det känns enormt bra!

Det som ändå känts bra hela tiden är att hon varit trygg hos Sandra. Efter ett par dygn, med sämre sömn, sämre aptit, sämre humör har hon nu sovit bra, ätit bra och skrattat många härliga gurglande barnskratt…åtminstone tills jag klivit in i rummet. Sandra har fått dra ett stort lass nu i början då hon behövt mycket närhet och trygghet. Det är trots allt 12 kilo att bära runt på. Men även här ser vi en stor utveckling när hon nu börjar springa omkring på gården och leka med sin bror medan vi sitter på avstånd och tittar på. 

Will och jag har hängt mer dessa dagar. Vi har spelat fotboll, tränat, lekt och myst m.m. Igår avslutade han kvällen med att rita lite en stund. Efter ett tag börjar vi prata om teckningen och han beskrev det han målat. Det där är mamma säger han och pekar på en tjej. Sandra frågar då varför han har målat ett kryss över ansiktet på henne. Hmm… det är för att jag inte riktigt litar på dig mamma. Du är bara med min lillasyster hela tiden. Där fick hon sig en törn. Jag antar att detta är svårigheten med att gå från tre till fyra och i vårt fall kanske än mer besvärligt då vi ska lära känna en individ som redan är 1,5 år och bara tyr sig till mamma. 

I går blev hon vår även i juridisk mening. Vi åkte till rätten på morgonen tillsammans med vår socialarbetare från adoptionsorganisationen här i Pretoria. Det kändes ganska lugnt jämfört med hur vi kände det i Kenya. Men när vi varit där en stund så säger de att domaren inte är här idag. Men vi löser det på något annat sätt. Vi fick då efter en bra stunds väntan och många kex senare komma in till en dam som gick igenom alla papper med oss. Hon bevittnade våra namnteckningar och överlämnade dokumenten till domaren lite senare under eftermiddagen. Det löste sig med andra ord riktigt bra!

Nästa steg blir att söka pass till henne på svenska ambassaden. Det gör vi nästa onsdag eller torsdag.

Vi har mycket att fira, det är tur att det finns så mycket gott att fira med här i Sydafrika!

/ Johan

Obeskrivligt.

Jag har nästan medvetet dragit ut på att skriva 

det här inlägget för jag har inte lyckats

hitta orden för att beskriva det vi har varit

med om. 

Det att för fyra dagar sedan räcktes det

över en liten tjej i min famn som plötsligt bara är vår.

Det att den lilla tjejen redan har funnits i ett och ett

halvt år och skapat sig en personlighet, en vilja

och egna erfarenheter. Det att hon ser ut att inte

ha en aning om vad som nu händer henne och för hur länge

det ska vara så. Det att jag önskar jag visste

hur jag ska nå fram till henne, kunna vara hennes tröst och 

få henne att förstå att vi är hennes för alltid och 

hon är vår, med allt vad det innebär. 

Det att få det lilla livet förstå att vi älskar henne. 

ÄLSKAR henne.

Det att min högsta önskan är att hon ska få känna sig trygg.

Ja, hur beskriver man det i ord?

Jag vet bara att jag ska ta en dag i taget

och lägga resten i Guds händer. 

Och att när jag lägger mig i kväll och hör sussande ljud från två små varelser så kan jag skatta mig som en av världens

mest lyckliga.

Kram /Sandra

Förberedelser.

Nu har vi varit i Sydafrika och Pretoria i fyra dagar. Vi har installerat oss i vår lägenhet som ligger i ett ganska lugnt område med många ambassader, därav hög säkerhet. Vi har förberett oss på många olika sätt inför den stora dagen, genom att köpa mat, kläder och blöjor m.m. så att vi helt och hållet ska kunna fokusera på vår dotter som vi ska få träffa för första gången I MORGON!

Det har inte varit så jobbiga förberedelser när det gäller maten. Det finns så mycket mat som vi längtat efter sedan vi var här på semester för några år sedan. I regel äter vi ute till lunch, och grillar här på innegården tillsammans med de andra adoptivfamiljerna på eftermiddagen. Det blir helt enkelt väldigt mycket kött i olika former i detta grillens förlovade land. 

En annan lite annorlunda förberedelse vi gjorde idag, 

var att träffa vår dotters biologiska mamma, halvsyster och mormor. Det var planerat sedan vi fick vårt 

barnbesked hemma i Sverige. 

Jag fick frågan från Adoptionscentrum om vi kunde 

tänka oss att träffa mamman, då det fanns ett starkt 

önskemål om det från hennes sida. 

Jag svarade ja direkt utan att stämma av det med Sandra, 

men det kändes på något vis självklart även om det var med skräckblandad förtjusning. Sandra reagerade likadant när jag berättade detta för henne. Den biologiska mamman har varit väldigt delaktig i adoptionsprocessen och valt oss att ta över ansvaret för hennes lilla tjej. Redan där blir man väldigt intresserad av att veta varför hon valt just oss.  

Vi har tänkt på det lite då och då, men så plötsligt var det dags idag. 

Jag måste medge att vi var ganska nervösa under vår 

promenad till kontoret där vi skulle träffas. 

Vi förstod att det skulle bli ett känsloladdat möte, men vi visste inte på vilket sätt. 

Vi förberedde Will så bra vi kunde och berättade att vi skulle träffa hon som haft lillasyster i sin mage. 

Han tog det väldigt bra och återigen inser man att barn är okomplicerade individer. Det som om möjligt skulle kunna bli lite komplicerat är att Will aldrig kommer få samma möjlighet att söka sina rötter som sin syster. 

Vi slog oss ner i soffan i entrén till kontoret. 

Fjärilarna virvlade runt i magen på både mig och Sandra. 

Will var ganska cool. 

Vi skulle snart gå in genom dörren där de väntade på oss. 

När vi går in genom dörren möts vi av tre stora vita leenden och vi möts av den ena kramen efter den andra. Det var så befriande så all spänning bara rann av mig. Från den stunden satt jag med blanka ögon resten av mötet och var så fylld av tacksamhet över att jag inte längre behöver känna skuld över av vi tar med oss vår dotter som legat i hennes mage till andra sidan jorden. Hon uttryckte sin tacksamhet till oss att vi är villiga att ta hand om hennes lilla skatt som hon själv känner att hon inte klarar av. Lättnaden är stor nu när vi skilts åt i gemensam tacksamhet.

 Risken finns att Sandra kommer läsa detta, 

men oj oj oj vilken vacker kvinna som burit vår dotter. 

Att både ha en snygg bio- och adomamma måste ju vara få förunnat. Hon berättade att hon gjort lite modelljobb i sin ungdom innan hon blev gravid för första gången. 

Det var inte så svårt att förstå… 

Vi fick veta lite om vilka intressen de hade och hur vår dotter var som liten. Hon är ju inte så stor nu heller, men väl 1,5 år.  Detta känns oerhört värdefullt för framtiden. 

Vi har skrivit ner våra intryck och det vi fått berättat för oss så att vi ska kunna återberätta detta för vår dotter när tiden är mogen. Våra kontaktpersoner från adoptionsorganisationen här i Pretoria filmade även stora dela av mötet samt tog många bilder. Det känns verkligen ovärderligt. 

Vi är såå glada över detta möte som vi ändå bävade inför. 

Mötet avslutades med att mormor, som verkar vara en riktigt preacher, ledde i bön när vi alla stod i en ring och tog varandras händer. Ett oförglömligt ögonblick!

I morgon är det så dags. Vi ska få träffa vår dotter för första gången. Vi är så spända av förväntan.

Hon är så efterlängtad! Will har lovat att inte ge henne godis utan bara frukt, så vi hoppas att han förblir en ordentlig storebror. Vi har även berättat för honom att han är den som kommer få träffa henne först! Det är väldigt stort för honom. Om det var känslosamt idag, så blir det nog inte mindre i morgon. 

Allt gott / Johan.