Att fira

Det har gått sex dagar med vårt nya tillskott i familjen. Sex dagar med mycket "hålla i famnen", busa, leka, mysa, hålla handen m.m. Allt detta har Sandra klarat av med bravur! Jag däremot, har varit mer eller mindre i kylskåpet. Vi visste på förhand att hon är lite rädd för män då hon helt enkelt inte är van vid att ha män runt omkring sig. När jag närmar mig tittar hon ner eller tittar bort, trots mina stora ansträngningar att få henne att skratta eller åtminstone le. Ni som har barn runt omkring er vet hur löjlig man kan bli bara för att få ett skratt tillbaka. 

Jag har ändå inte tappat modet helt eftersom jag sett små framsteg varje dag. Det är som om man jobbat upp ett förtroende under dagen för att sedan få skörda lite mys frampå kvällskvisten. Det tråkiga i sammanhanget är att man nästa morgon får börja om på ruta ett eller möjligtvis två. Jag har känt ett stort stöd från våra finska vänner som är här för tredje gången i adoptionssyfte. Pappan i familjen sa tröstande till mig: det tog fem dagar innan våran slutade gråta när han såg mig.

Men så plötsligt hände det… Vi satt vid matbordet igår eftermiddag och åt våra grillade varma mackor. Jag hade matat henne lite och efter en stund så säger jag "high five" och sträcker upp handen mot henne. Jag vet inte vad hon tänkte på? Men hon sträcker upp handen, slår till och ger mig ett leende! Den känslan går inte att beskriva, men jag kan säga att jag blev alldeles varm inombords. 

Idag har vi spelat fotboll, kastat boll och lekt "ge varandra saker leken". Det har verkligen varit framsteg. Att få byta blöja och få lägga henne i sin säng när hon ska sova, det känns enormt bra!

Det som ändå känts bra hela tiden är att hon varit trygg hos Sandra. Efter ett par dygn, med sämre sömn, sämre aptit, sämre humör har hon nu sovit bra, ätit bra och skrattat många härliga gurglande barnskratt…åtminstone tills jag klivit in i rummet. Sandra har fått dra ett stort lass nu i början då hon behövt mycket närhet och trygghet. Det är trots allt 12 kilo att bära runt på. Men även här ser vi en stor utveckling när hon nu börjar springa omkring på gården och leka med sin bror medan vi sitter på avstånd och tittar på. 

Will och jag har hängt mer dessa dagar. Vi har spelat fotboll, tränat, lekt och myst m.m. Igår avslutade han kvällen med att rita lite en stund. Efter ett tag börjar vi prata om teckningen och han beskrev det han målat. Det där är mamma säger han och pekar på en tjej. Sandra frågar då varför han har målat ett kryss över ansiktet på henne. Hmm… det är för att jag inte riktigt litar på dig mamma. Du är bara med min lillasyster hela tiden. Där fick hon sig en törn. Jag antar att detta är svårigheten med att gå från tre till fyra och i vårt fall kanske än mer besvärligt då vi ska lära känna en individ som redan är 1,5 år och bara tyr sig till mamma. 

I går blev hon vår även i juridisk mening. Vi åkte till rätten på morgonen tillsammans med vår socialarbetare från adoptionsorganisationen här i Pretoria. Det kändes ganska lugnt jämfört med hur vi kände det i Kenya. Men när vi varit där en stund så säger de att domaren inte är här idag. Men vi löser det på något annat sätt. Vi fick då efter en bra stunds väntan och många kex senare komma in till en dam som gick igenom alla papper med oss. Hon bevittnade våra namnteckningar och överlämnade dokumenten till domaren lite senare under eftermiddagen. Det löste sig med andra ord riktigt bra!

Nästa steg blir att söka pass till henne på svenska ambassaden. Det gör vi nästa onsdag eller torsdag.

Vi har mycket att fira, det är tur att det finns så mycket gott att fira med här i Sydafrika!

/ Johan