Förberedelser.

Nu har vi varit i Sydafrika och Pretoria i fyra dagar. Vi har installerat oss i vår lägenhet som ligger i ett ganska lugnt område med många ambassader, därav hög säkerhet. Vi har förberett oss på många olika sätt inför den stora dagen, genom att köpa mat, kläder och blöjor m.m. så att vi helt och hållet ska kunna fokusera på vår dotter som vi ska få träffa för första gången I MORGON!

Det har inte varit så jobbiga förberedelser när det gäller maten. Det finns så mycket mat som vi längtat efter sedan vi var här på semester för några år sedan. I regel äter vi ute till lunch, och grillar här på innegården tillsammans med de andra adoptivfamiljerna på eftermiddagen. Det blir helt enkelt väldigt mycket kött i olika former i detta grillens förlovade land. 

En annan lite annorlunda förberedelse vi gjorde idag, 

var att träffa vår dotters biologiska mamma, halvsyster och mormor. Det var planerat sedan vi fick vårt 

barnbesked hemma i Sverige. 

Jag fick frågan från Adoptionscentrum om vi kunde 

tänka oss att träffa mamman, då det fanns ett starkt 

önskemål om det från hennes sida. 

Jag svarade ja direkt utan att stämma av det med Sandra, 

men det kändes på något vis självklart även om det var med skräckblandad förtjusning. Sandra reagerade likadant när jag berättade detta för henne. Den biologiska mamman har varit väldigt delaktig i adoptionsprocessen och valt oss att ta över ansvaret för hennes lilla tjej. Redan där blir man väldigt intresserad av att veta varför hon valt just oss.  

Vi har tänkt på det lite då och då, men så plötsligt var det dags idag. 

Jag måste medge att vi var ganska nervösa under vår 

promenad till kontoret där vi skulle träffas. 

Vi förstod att det skulle bli ett känsloladdat möte, men vi visste inte på vilket sätt. 

Vi förberedde Will så bra vi kunde och berättade att vi skulle träffa hon som haft lillasyster i sin mage. 

Han tog det väldigt bra och återigen inser man att barn är okomplicerade individer. Det som om möjligt skulle kunna bli lite komplicerat är att Will aldrig kommer få samma möjlighet att söka sina rötter som sin syster. 

Vi slog oss ner i soffan i entrén till kontoret. 

Fjärilarna virvlade runt i magen på både mig och Sandra. 

Will var ganska cool. 

Vi skulle snart gå in genom dörren där de väntade på oss. 

När vi går in genom dörren möts vi av tre stora vita leenden och vi möts av den ena kramen efter den andra. Det var så befriande så all spänning bara rann av mig. Från den stunden satt jag med blanka ögon resten av mötet och var så fylld av tacksamhet över att jag inte längre behöver känna skuld över av vi tar med oss vår dotter som legat i hennes mage till andra sidan jorden. Hon uttryckte sin tacksamhet till oss att vi är villiga att ta hand om hennes lilla skatt som hon själv känner att hon inte klarar av. Lättnaden är stor nu när vi skilts åt i gemensam tacksamhet.

 Risken finns att Sandra kommer läsa detta, 

men oj oj oj vilken vacker kvinna som burit vår dotter. 

Att både ha en snygg bio- och adomamma måste ju vara få förunnat. Hon berättade att hon gjort lite modelljobb i sin ungdom innan hon blev gravid för första gången. 

Det var inte så svårt att förstå… 

Vi fick veta lite om vilka intressen de hade och hur vår dotter var som liten. Hon är ju inte så stor nu heller, men väl 1,5 år.  Detta känns oerhört värdefullt för framtiden. 

Vi har skrivit ner våra intryck och det vi fått berättat för oss så att vi ska kunna återberätta detta för vår dotter när tiden är mogen. Våra kontaktpersoner från adoptionsorganisationen här i Pretoria filmade även stora dela av mötet samt tog många bilder. Det känns verkligen ovärderligt. 

Vi är såå glada över detta möte som vi ändå bävade inför. 

Mötet avslutades med att mormor, som verkar vara en riktigt preacher, ledde i bön när vi alla stod i en ring och tog varandras händer. Ett oförglömligt ögonblick!

I morgon är det så dags. Vi ska få träffa vår dotter för första gången. Vi är så spända av förväntan.

Hon är så efterlängtad! Will har lovat att inte ge henne godis utan bara frukt, så vi hoppas att han förblir en ordentlig storebror. Vi har även berättat för honom att han är den som kommer få träffa henne först! Det är väldigt stort för honom. Om det var känslosamt idag, så blir det nog inte mindre i morgon. 

Allt gott / Johan.