Obeskrivligt.

Jag har nästan medvetet dragit ut på att skriva 

det här inlägget för jag har inte lyckats

hitta orden för att beskriva det vi har varit

med om. 

Det att för fyra dagar sedan räcktes det

över en liten tjej i min famn som plötsligt bara är vår.

Det att den lilla tjejen redan har funnits i ett och ett

halvt år och skapat sig en personlighet, en vilja

och egna erfarenheter. Det att hon ser ut att inte

ha en aning om vad som nu händer henne och för hur länge

det ska vara så. Det att jag önskar jag visste

hur jag ska nå fram till henne, kunna vara hennes tröst och 

få henne att förstå att vi är hennes för alltid och 

hon är vår, med allt vad det innebär. 

Det att få det lilla livet förstå att vi älskar henne. 

ÄLSKAR henne.

Det att min högsta önskan är att hon ska få känna sig trygg.

Ja, hur beskriver man det i ord?

Jag vet bara att jag ska ta en dag i taget

och lägga resten i Guds händer. 

Och att när jag lägger mig i kväll och hör sussande ljud från två små varelser så kan jag skatta mig som en av världens

mest lyckliga.

Kram /Sandra