To be continued.

Så är vi plötsligt mitt uppe i allt det där vi föreställt oss och sett fram emot. När livet i verkligheten börjar ta form. Johan jobbar och kommer hem till middagen och Will och jag fyller dagarna med utforskning, spontanbesök, Pinglan (typ öppen förskola), promenader... och en å annan shoppingtur ;). Rutiner har börjat skapas, sköna rutiner.

Ja, resan hit har varit lång. Att åka till Kenya för att adoptera Will, vår son, det ångrar jag inte för en sekund. Men bortsett från det underverk vi har fått så är Kenya-resan på samma gång både det bästa och värsta jag har varit med om. "Då har hon inte varit med om särskilt mycket jobbigt i sitt liv" kanske du tänker och det är nog sant, jag har varit förskonad. Men utifrån mitt perspektiv är det så det är.

Särskilt i början tyckte jag att det var tufft. Främst den här känslan av att vad som än händer, hur jobbigt det än kommer vara så kan vi under inga omständigheter åka hem förrän han på pappret är vår. Och när det kan tänkas bli, det ligger inte över huvud taget i våra händer. Lite klaustrofobi nästan. 

Men jag har haft en dagbok som jag skrivit i under den här speciella tiden och orden på omslaget har jag funnit tröst i. Det står att "Även en resa på tusen mil börjar med ett steg". Så de dagar när vi har tyckt att det är en oändlighet tills vi blir klara med processen, då har vi på kvällen kunnat konstatera att nu har det faktiskt gått en hel dag. Det innebär att vi är en hel dag närmre vårt mål. Vi går inte bakåt vi går framåt, även om det är i snigelfart.

Kanske finns du där som står i startgropen för en resa som känns lång och oviss? Då vill jag skicka med dig dessa ord. Och så lägger jag till ett ytterligare några visa ord som jag läste på en tavla, på gymmet i Nairobi faktiskt.

"Everyone who got where he is had to begin where he was."

Nu när vi är på en ny plats i livet så tänkte vi fortsätta dela av våra vardagliga kodak moment's här på bloggen. Sådana där stunder som vi vill ta vara på och spara. Och om du vill dela dem med oss så blir vi jätteglada, då är du varmt välkommen :).

Kram så länge! // Sandra och Johan

What a feeling.

Känslan av oförutsett vemod över att lämna.

Känslan av att gå omkring på Landvetter och tänka "var vi inte nyss här? Kan bara ha varit typ två veckor sedan va...."

Känslan av att se familjen sitta och vänta på oss i ankomsthallen.

Känslan av överraskning när fler står där och väntar!

Känslan av att se sin bil för första gången.

Känslan av att stoppa en äkta, svensk ostmacka i munnen.

Känslan av att komma HEM.

Känslan när vi får visa vår son sitt hem och han springer runt och säger "wow".

Känslan när det hemmet är städa och pimpat ända in till insidan av kylskåpet.

Känslan när hela familjen kommer och vi får kramas.

Känslan när glädjetårarna inte kan stoppas.

Känslan när bullfika och smörgåstårta dukas fram.

Känslan av att få lägga ner Will i sin egen säng i sitt eget rum.

Känslan av att på kvällen sätta sig i soffan och äta fil & flingor.

Känslan när vi återigen kan söndagsmysa hos familjen Grahn.

Känslan av att hugga in på en riktig småländsk kebabpizza och sallad.

Känslan av att vara till bristningsgränsen fylld av tacksamhet.

DEN KÄNSLAN.

Ett förändrat liv.

I kväll har jag den stora glädjen att få berätta för er att vi tillsammans med ca 40 - 50 personer gjort en väldigt stor skillnad i Richard med familjs liv. Ja, så många har hjälpt till att skänka pengar och totalt blev det hela 16 000 kronor!!!

I måndags gick Richard, Will och jag till banken för att kolla så att överföringen hade fungerat till hans konto. Jag hade inte då berättat för Richard hur mycket pengar det rörde sig om. Hans ansiktsuttryck när han fick se sitt saldo på skärmen var en syn som är helt obeskrivlig. Han blev chockad och överlycklig på samma gång. Det visade då 238 000 kenyanska shilling. Efter att jag gjorde överföringen har det kommit in ytterligare 900 kronor. Det får han kontant i morgon när han följer med oss till flygplatsen för att vinka av oss. Richard berättade för mig att han aldrig haft mer än 10 000 shilling på kontot.  För att få lite perspektiv på dessa siffror så kan jag meddela att hans nuvarande saldo är motsvarande tre årslöner för honom. Han flyttar från Nairobi om knappt 2 veckor hem till Kisii och sin familj. Där ska han bygga ett hönshus och köpa kycklingar, getter samt kor. Richard har i dagarna inte riktigt vetat hur han skall tacka alla som har hjälpt till. Han är helt överväldigad över hur hjälpsamma svenskar kan vara. Han hälsar att alla har en stående inbjudan att besöka honom i Kisii. Han kan inte nog tacka er, men han tror att Gud kommer att belöna alla som har ett så gott hjärta. 

På lördag blir det även en stor förändring i Will´s liv. Då landar vi i Sverige och så småningom får han se sin nya bostad i Landsbro. Vi har försökt att prata mycket om Sverige och våra familjer samt vänner för att förbereda honom. Vi vet inte alls hur det budskapet tas emot. Men jag tror att han kommer bli både glad och förvånad över att se alla skype kompisar live helt plötsligt. Vi har ju rest ganska mycket i Kenya, så han tror väl att vi ska på ytterligare någon tripp. Hans liv är redan väldigt förändrat, på lördag tar vi det till ytterligare en nivå... 

Vi känner oss lyckliga, lättade, förväntansfulla och sugna på mycket som Sverige har att erbjuda som vi saknat under våra nio månader i Kenya. Självklart kommer vi sakna mycket med Kenya. Framför allt alla människor som vi har träffat här, både svenskar och kenyaner. Det finns väldigt många personer som vi kommer att sakna mycket. Många av dem kommer vi ändå kunna se i Sverige framöver. Men vi kommer inte sakna adoptiosprocessen och de kenyanska myndigheterna. När jag var och hämtade det sista pappret hos childrens department och konstaterade att de stavat allt rätt blev jag så lättad och glad att jag önskade dem allt det bästa och tackade så mycket. Ja...de som jag bara några timmar tidigare inte ville stöta på eftersom jag var orolig för vad som kunde hända i ord och handling om jag inte skulle kunna hålla tillbaka mina känslor. 

När vi sedan fått pappret så var det dags att kontakta ambassaden och boka tid för ansökan om pass för Will. Då får vi helt plötsligt frågan om födelseattest på Will. Det finns ingen sådan på honom svarade jag. Vi tog det även en runda till med barnhemmet om det verkligen inte gick att få fram det. Nej blev svaret på det. Enligt ambassaden var det nya direktiv inom EU som krävde detta. Men lyckligtvis är det ju svenskar som jobbar på vår ambassad som det går att resonera och argumentera med. Så idag blev Will´s pass klart och jag åker för att hämta det i morgon bitti. Sedan lyfter vi mot Sverige klockan 22:35!!!

Jag vill passa på att tacka alla er som genom blogg och facebook m.m. visat intresse för vårt äventyr i Kenya. Det har varit en ganska tuff resa. Då har kommentarer och hälsningar från er där hemma varit ovärderliga och mycket uppskattade! Det har verkligen lyft oss. Vi är överväldigade över er respons!

TACK!!!

Vi ses;)

/ Johan & Sandra

annandagarnadagarna.

Fast "Dagarna du minns" är väl egentligen den riktiga reklamens slogan. Vi har fått många dagar att minnas och nu har vi lagt till ytterligare några på listan.

I fredags var dagen då Sverige slog Irland med 1-2 i VM-kvalet. Johan var tillsammans med ett gäng grabbar på en restaurang och såg dem vinna. Å jag, jag hade tjejkväll med mig själv. Det kan vara skönt ibland så jag har sagt att visas morgondagens match också så har han min tillåtelse att gå ;).

I lördags var bakdagen. Det med anledning av att det skulle fikas på söndagen. För den dagen var det vår tur att bjuda våra vänner här på hejdå-fika. Även om vi inte har en dag för hemresa spikad än så ville vi se till att få träffa alla en sista gång. Jag vet att vi har sagt det många gånger tidigare men åh vad mycket härligt folk vi har fått träffa och lära känna under den här tiden! 

Och idag var det någons speciella dag som vi fick äran att vara med och fira :). Jättemysigt, med fiskdamm och tårta och allt som hör ett födelsedagskalas till. Och varmt som en sommardag.

Det här var också dagen då Richard, vår vän och förra vakt, fick gåvan som så många av er har varit med och bidragit till. Han var mållös. Johan kommer att berätta mer om det i ett inlägg som kommer senare. En annan dag.

Kram // Sandra & Johan

Där allting började.

Vår vistelse i Kenya börjar gå mot sitt slut. Därför har vi nu gått igenom alla "måsten" som vi har på "att göra i Kenya listan". Vi kom egentligen inte på så mycket, för vi tycker att vi har sett och gjort så mycket. Men en sak som vi länge sett som självklar var att se vart Will kommer ifrån. Därför begav vi oss till Nakuru för att se sjukhuset där han hittades och barnhemmet som han kom till där efter.

Ja så mycket bilder fick vi inte ta på sjukhuset, egentligen inga alls. De få vi har är därför illegala och därför också av lite sämre kvalitet. Det var hög säkerhet när vi gick in på avdelningen där Will behandlades efter det att han hittades. Helen, en trevlig socialarbetare från barnhemmet visade oss runt tillsammans med en volontärarbetare från Kenyanska röda korset. De försökte förgäves få tag på den enda personen som kan bevilja fotografering. Men han var inte i närheten just då...

På barnhemmet var det dock fritt fram att fotografera. Vi kände direkt igen två utav pojkarna som var kompisar till Will från barnhemmet i Nairobi. Eftersom New Life Home Trust finns på några olika ställen i Kenya så flyttar man barnen emellan beroende på ålder. Anledningen till att Will flyttades från Nakuru till Nairobi efter bara några dagar var att man helt enkelt har de allra minsta i Nairobi och man har även bättre resurser där i form av kuvöser m.m. Dessutom är det stor skillnad på sjukhusen här i Nairobi och andra städer så som Nakuru. I Nakuru var sjukhuset väldigt smutsigt och slitet medan man i Nairobi hittar sjukhus som är närmre den standard vi har i Sverige. Man kan säga detsamma om barnhemmet faktiskt. Det var inte samma standard i Nakuru, men ändå väldigt mysigt och lugnt då det låg lite avskilt med en härlig utomhusmiljö för barnen att leka i. Anledningen till att de båda kompisarna till Will nu var i Nakuru var att de flyttar barnen dit när de passerat två år. Så där hade även Will varit nu om vi inte hade adopterat honom. 

Sedan var det dags för lunch. Vi tog inga risker när vi lämnade centralorten, utan tog med oss lunch. Elphas, vår taxichaufför för dagen tog med oss till ett fint ställe med en härlig utsikt.

När vi sedan kom hem på kvällen hade Will över 39 graders feber. Det kombinerat med en hård förkylning hindrade inte honom från att leka och stå i på barnhemmet. Vem var det som sa att män blir ynkliga av en rejäl förkylning. Men jag tror han kan ha fått den hårdheten från mig!?!

Idag har vi också betat av några "måsten". Dels att spendera förmiddagen vid poolen. Det har varit kanonväder nu ett par dagar. Det är ju lite synd att vi är förkylda och därför inte kan bada i dessa dagar. Men om föräldrarna verkligen vill vara i solen en stund får man hitta på lösningar att hålla vattendjuret borta från poolen.

Sandra och jag försökte också vara lite förståndiga och inte bada idag. Jag vill kurera mig lite så att jag är i form på lördag. Då ska jag nämligen ut och springa med en löparklubb. Då ska jag visa kenyanerna vart skåpet ska stå!

Dagen avslutades med en rejäl runda på köpcentret. Vi hade lite att bocka av gällande Wills pass. Det ska betalas i förväg på ett bankkontor, sedan tog vi passbilder och skrev ut lite blanketter. Sedan är det ju ett måste att shoppa lite det sista. Det som man gått och funderat på länge. Till Will blev det ett kenyansk fotbollsställ. Men efter att ha varit en duktig fotomodell när vi tog passkort, var det i kväll inte alls roligt att stå modell.

Så nu är vi redo att åka hem. Men ännu dröjer det nog en vecka. När vi kan åka, ja det vet bara children´s department. Å det skrämmer mig en smula.

Allt gott // Johan & Sandra