Vi ska alltså snart få åka hem. Med allt vad det innebär; Kära återseenden, kallare temperaturer, ny familjemedlem, nygammalt liv. Hur mycket jag än längtar och ser fram emot det så finns det en liten, liten del som jag ibland kan vara smått nervös för.... Stress. Vi är ju bra på det i Sverige. Och många gånger när vi har haft för mycket omkring oss så har vi sagt till varandra "näe, nu struntar vi i allt det här och så drar vi till Afrika." Och en dag gjorde vi ju faktiskt det. Sen kan man ha för lite att göra också, det har vi lärt oss. Men ett mellanting vore bra.
Lagom, det är vi ju också bra på i Sverige...
Den här hösten ska vi i alla fall försöka stressa så lite det bara går och lägga fokus på tid för Will i hans nya plats i livet och så vill vi förstås ta igen lite av den tid vi har missat med nära och kära.
Lewis (3 år), en av Will's kusiner som han aldrig har träffat mer än på Skype, tycker nog att det är dags att få träffas på riktigt nu. Nina berättade att en dag sa han vid frukostbordet "mamma, jag vet vart Will bor. Jag ska åka och hämta Will".
För ibland när byråkrati å sånt hindrar en från att kunna leka med sin nya kompis, ja då får man helt enkelt ta saken i egna händer :).
Sen har vi Ruth (4 år) som ska gifta sig med Will. Och en dag frågade hon Mia "När Will och jag gifter oss och får barn, blir dom mörka då?". "Ja Ruth, om ni får barn så kommer dom att bli mörka". "Kommer dom att älska Will mer än mig då?"... Underbart när barn tänker. För det är helt klart logiskt, men jag vågar påstå att svaret är ett stort fett NEJ.
Will har haft feber i några dagar så vi har nästan haft det lugnare än vanligt. Men vi passar på att njuta av det, snart är vi ju tillbaka i verkligheten ;). Söndagkväll som det är så börjar väl snart verkligheten för många av er där hemma också. Önskar att ni får njuta lite extra av den här kvällen och i stället för att skicka med er Gunde's "Skynda, skynda" så säger vi som Kenyanerna: "Pole pole".
Kram alla // Sandra & Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar