Mixed feelings.

Så har det blivit vår tur att

packa väskorna. Och det är inte utan att vi gör 

det med ganska stort vemod. Allt vi gör nu är så där

sista gången. Sista gången vi promenerar

på Arcadia street. Sista gången

vi handlar i närbutiken. Sista gången vi äter

boerewors. Sista gungningen på bakgården. 

Sista gången vi säger godmorgon till Lucy eller 
någon annan av de som städar och fixar här. 
Sista grillkvällen. Sista natten

vi somnat till dunkadunk från sportbaren på 

andra sidan gatan.

Det känns tungt, det gör det faktiskt.

Så ett "för den här gången" lägger vi till :).

Det är visserligen bara fyra veckor vi har

spenderat här men det är veckor som har

förändrat vårt liv, tack vare vår Ellie. 

Veckor där vi har fått skapa

mängder med nya minnen och träffat så många

fina människor. Där vi också har lärt känna

oss själva ännu mer. I alla fall jag.

Till exempel så under vår tid i Kenya var det Johan som hade svårast att tygla tålamodet men här har det nog faktiskt varit jag och det har varit nytt för mig. Det är som att gå runt med ständig PMS.

Vi var från början visserligen ganska inställda på att

kanske stanna längre en de ca fyra obligatoriska

veckorna och avsluta med en tid vid kusten

men vi har efter mycket övervägande kommit fram till

att detta är det bästa för vår lilla flicka. Vi känner

att hon nog kan behöva lite tid på sig att

acklimatisera sig i sitt nya hem i Sverige och

då vill vi inte ställa till det för henne med 

ytterligare en plats som hon ska vänja sig vid 

och sen ryckas upp ifrån.

Och att få bra med tid tillsammans hemma i Sverige

innan jobb och annat drar igång det är en oerhört

positiv del i det hela. Vi hoppas i stället på
att återbesöket inte ska ligga särskilt långt borta.

Så jag lägger alla nya
härliga minnen i en egen liten väska 
- lättillgängligt - där jag kan
plocka fram dem närhelst jag vill och njuta av
dem om och om igen. Alltifrån den stunden när
en kvinna klev in över tröskeln med en liten
flicka i famnen som skulle bli en del av oss
till hennes första gurglande skratt
till uno och popcorn-kvällarna med Will när 
lillasyster somnat 
till att äta pizzastrut på matmarknaden.

Jag tackar Gud för alla upplevelsers,
alla möten,
det här landet
och framför allt för den familj jag fått.
Och nu ser vi fram emot att få återse
våra familjer och goa vänner där hemma i Sverige
som stått med oss i allt det här.
Vi ses snart :).

kram / Sandra