Från hjärtat.

Hej vänner. Vi befinner oss just nu vid den Kenyanska kusten på Diani beach. När vi hade besök av Dc, Mia, Noah & Ruth i maj bodde vi några nätter på Baobab Beach Resort och vi var så nöjda att vi återvände. Men den här gången är det bara vår lilla familj, vår första semestertrip alldeles själva faktiskt. Vi känner oss så lyckligt lottade som kan göra den här resan och vi njuter så mycket vi bara kan. Will är mer i/under vattnet än över och vi beställer pizza närhelst andan faller på. Och så få vi komma på grillkväll hos våra vänner Fornegårds och de andra familjerna på Paradise Villas. Jag tänker att jag har det ju hur bra som helst.

Ändå har jag gått å grubblat en del de senaste dagarna. Det är lustigt, under hela vår tid här i Kenya är det Johan som har gått och funderat och jag har ryckt lite på axlarna och sagt att "det ordnar sig, det kommer bli bra". Men nu börjar det närma sig "Judgement Day" (på fredag)och vi har liksom bytt roller. Det är väl i och för sig bättre så än att vi båda ska gå och oroa oss. När jag ser tillbaka så är det lite så det har sett ut i vårt liv - har jag varit tyngd så har Johan varit stark och vice versa. Sådär som i sången som sjöngs på vårt bröllop: 

"...Om jag tvivlar får jag styrka ifrån dig. Till när du behöver mig."

I februari hörde jag en predikan som jag burit med mig under efterföljande månader. Pastorn berättade om en incident under en flygresa då plötsligt utan förvarning planet började att tappa höjd. Precis som när man åker genom en luftgrop bara det att gropen tog aldrig slut och planet bara fortsatte att falla och falla. Folk som inte satt ordentligt fastspända föll ur sina säten, handbagageluckorna öppnades, saker flög omkring, syrgasmaskerna åkte fram, man trodde att sista stunden var kommen och skriken var öronbedövande. Så efter vad som kändes som en evighet planade flyget ut och allt blev som vanligt igen. Då hörs kaptenens röst i högtalarna: " Mina damer och herrar, jag är hemskt ledsen för det som just inträffade men jag fick ett samtal från "ground control" om att vi låg på kollisionskurs med ett annat plan och jag var tvungen att omedelbart sjunka 1000 meter i höjd. Jag hann inte ens förvarna er men vi är nu utom fara och kan fortsätta flygningen lugnt och säkert."

Utifrån vad piloten hade sett så var allt i sin ordning och det var bara att flyga på. Men så kom den där ordern från människorna i kontrollrummet, de som har en större överblick, och piloten valde att lyda. Vad hade hänt om han inte gjort det? Tänk om han hade sagt "nej, allt ser bra ut härifrån mitt perspektiv, det finns ingen anledning för mig att ändra kurs".

Jag tänker att Gud är vår "ground control". Han har det större perspektivet. Att välja att gå den väg han visar tror jag är det bästa för oss även om det just då inte verkar vettigt utifrån vårt perspektiv. Jag säger inte att det är lätt. Att lämna något som verkar fungera och gå åt ett helt annat håll kan ju bli som att gå i blindo. 
I och med vår barnlöshet har vi ju förstås undrat många gånger hur Gud har tänkt. Varför? Vad är tanken? Och varför all den väntan? Men Gud hade det större perspektivet och nu kan jag börja se det. Jag tror att jag längre fram i tiden kommer att se  många anledningar till varför vi skulle vara just här just nu, men den största anledningen har redan visat sig och det är Will. Det finns ingen liten pojke som kunde varit bättre för oss. Och jag vill gärna tro att vi är en del av det större perspektivet för honom. Det är klart att det inte såg särskilt ljust ut för honom när han blev övergiven, utifrån hans syn. Men tänk att vi, Johan och jag, får vara en del av den större plan som finns för Will. Gud har hela perspektivet.

Tänk också om vi inte hade lyssnat när vi började ana att Gud pekade åt Kenya. Jag menar vi har ju vårt hus, våra jobb, våra engagemang, våra familjer och alla våra vänner - varför skulle vi lämna det? Helknasigt, utifrån vårt perspektiv. Men Gud visste och tack och lov fick han oss att välja den kursen. För när vi gjorde det föll allt på plats.

Så då tänker jag också att om han har tagit hand om varje liten detalj åt oss fram tills nu, varför skulle han plötsligt sluta? Varför skulle han helt plötsligt inte ha koll längre? Nä, det går inte ihop sig för mig. Därför bestämmer jag mig för att lita på Gud. Jag släpper fredagen den 26e juli till honom, han ser till att det som händer då är det som är bäst för oss. Vad för nytta gör det då att jag går och oroar mig?

Det blev djupt så här en onsdagskväll men ibland behöver man få vara lite djup. Åtminstone gör jag det. Du som har läst hela det här inlägget - tack för att jag fick öppna upp mitt hjärta för dig. Nu hoppas jag att du får fina dagar framöver, utan grubbel eller oro. Ta hand om dig!

Kram // Sandra & Johan