Välkommen, välkommen älskade vän

...som frasen lyder i Sonja Aldéns sång ”Välkommen hem”. Eller som orden Michael W. Smith sjunger: ”When love takes you home.” För hemma är vi nu, alla fem av oss! 
Och kan ni tänka, efter den första natten i våra egna sängar vaknar vi upp till det här... snö! Ännu en ny värld att upptäcka. 

Vi har sagt det förr men jag säger det igen:

Varje barn är verkligen unikt! Varje adoptionsprocess, varje situation och varje upplevelse är också unik. 

Det som slår mig lite extra är att den här gången är det liksom inte bara jag och Johan som blir föräldrar igen utan Will och Ellie är en lika stor del i det här med att bli fler. Det var ändå de som fick vara den första tryggheten för vår minsta. De är också med och beskyddar, tröstar, leker, matar, klär på och byter blöja. Så lillan har inte bara två att bonda till och lära känna, hon har fyra. Fullt upp, med andra ord.

     

De här fem veckorna har - helt naturligt - varit en känslomässig berg-och-dalbana. Så saktfärdiga och näst intill långtråkiga dagar tror jag egentligen är ganska nödvändiga, åtminstone för mig :). Detta att lära känna en liten person; förstå vad hon känner, vill och inte vill... Veta vad skriken betyder: otrygghet? ilska? hunger? Har hon ont? Varje situation analyseras i ett försök till att få henne känna trygghet, knyta an och förstå att vi inte är temporära utan konstanta. Så mycket känslor och tankar som florerar, både hos henne och oss andra.  

”Ukuhamba kukubona” stod det på flygplansmuggen, med översättningen ”travelling opens a window to the world” (att resa öppnar ett fönster till världen). Tänk då det lilla hjärtats resa från en skyddad och ganska instängd värld på barnhemmet till hela världen som finns där utanför och som nu har uppenbarats. Dessutom har vi ju maxat och tagit med henne till mängder med nya platser inom loppet av bara några veckor! Om det blir mycket nya intryck för mig, hur är det då inte för henne? Men jag är så oerhört tacksam över hur bra det fungerat att göra de där resorna och jag tänker att om inte annat så lär hon sig att även om platserna är nya och förändras så är vi, hennes familj,  densamma. 

  

 

 

 

När man säger hejdå till varandra i Sydafrika används ibland frasen ”sala kahle” som är zulu och betyder ”stanna väl”. Och nu ”sala kahlar” vi :). Vi har landat hemma och här stannar vi väl! Nu ger vi så mycket lugn och ro och rutiner som vi bara kan.

Det här är troligtvis det sista inlägget i den här bloggen där vi fått dela några av våra både stora och vardagliga stunder med er. Tack till alla som följt och stöttat oss genom våra resor till att bli den familj vi är idag!
Och tack till Gud för att du finns med oss genom allt!

Sala kahle :).

Kram /Sandra & Johan