Inget barn är det andra likt heter det ju. Jag skulle vilja tillägga, ingen adoption är den andra lik så här tredje gången gilt. Med Will spenderade vi 9 månader i Kenya. Men han var som en resväska som man bara kunde ta med dit man ville och han fann sig helt i det. Sedan var vi 4 veckor i Sydafrika med Ellie. Det tog mig två och en halv vecka innan jag fick leka själv med henne. Hon var rädd för män eftersom hon inte träffat så många sådana i sitt liv. Nu tredje gången så var jag någonstans förberedd på att det inte är helt självklart att vi blir accepterade på en gång. Men man hoppas ju att det ska gå smidigt.
På ett sätt går det smidigt nu. Will är en fantastisk storebror och Ellie är en fantastiskt storasyster. Barnen har en särskild gåva att knyta an till varandra. De är så kärleksfulla och "goa" mot varandra. Jag och Sandra då? Jo, Sandra har oftast hennes fulla förtroende. Jag kommer alltid i fjärde hand. Men jag har lärt mig att jag får mina chanser när ingen av de andra är i närheten. Då kan hon vara i min famn och då vill jag gärna tro att även hon tycker att det är mysigt. Idag satt vi och mös bara hon och jag i solstolen vid poolen i säkert 40 min. Men senare under dagen så är det samma visa att hon gråter så fort hon ser mig. Det är inte helt lätt att veta hur man ska vara... Sedan är det samma visa varje dag. Varje morgon börjar jag om för att någonstans hitta ett förtroende i att jag är snäll och att jag älskar henne över allt. Jag är även noga med att ta på mig glasögonen innan hon ser mig då det är vanligt att folk inte känner igen mig utan...
Som jag skrev så går det oftast bra med Sandra. Det är egentligen bara ett undantag, gårdagen då den stora dagen D kom. Då vi skulle till Domstolen för att hon helt och hållet även juridiskt skulle bli vår. Hon vaknade på fel sida och det höll i sig hela dagen tills vi kom hem. Det var ju inte helt rätt timeing. Men vi har ju lärt oss vid det här laget att domare och domstolar är väldigt olika. Vår domare var mycket grundlig och tog god tid på sig att gå igenom vårt ärende. Vi var inne hos domaren i ett rum som Will beskrev som ett stort kassaskåp. Mycket mordent, men också väldigt steril och tyst miljö. Inte särskilt barnvänligt med andra ord. Will och Ellie skötte sig nästan helt prickfritt och förstod i mångt och mycket allvaret i situationen. Det gjorde inte lillan. Hon skrek mest hela tiden och domaren uttryckte en oro för hennes reaktion. Vi berättade att vi fått henne endast ett par dagar tidigare och att hon därför inte känner oss ännu. Då reagerade domaren på det och tyckte att det var för kort tid. I det läget känner man sig ganska liten där man står med mössan i handen. När hon gått igenom hela bunten med papper där vi beskrivit vårt liv börjar hon ställa många frågor. Mot slutet frågar hon även vad vi skulle säga om hennes beslut skulle bli nej till adoption. Det spred sig en mycket olustig känsla i hela kroppen. Men svaret blev ja och det är man ju helt inställd på innan, men jag hann tvivla både en och två gånger under denna plågsamma en och enhalv timme.
När vi kom hem var lillan inte alls så gnällig och skrikig längre. Men vi blev alla väldigt trötta efter all anspänning. Därför orkade vi inte med något inlägg igår. Idag har det varit lite dagen efter så det blev en lugn dag hemma med undantag av en promenad till affären.
Imorgon ska vi se VM-finalen i rugby på tv på någon restaurang på stan. För Sydafrika vann mot Wales i semifinalen och är nu i final mot England. Alla pratar rugby här. Det är oerhört viktigt för landet på fler än ett vis. I ett land som Sydafrika som präglats av splittring och rasism på olika sätt under många år så är förening just vad man behöver. Då kan en för många oviktig grej som sport genast bli väldigt viktigt.
Ha det så bra! / Johan och Sandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar