Stunder som berikar.

Vi fick frågan idag vad som varit den bästa utflykten hittills här nere. Nu har vi inte gjort så många utflykter än, mestadels bara till restauranger. Vilket är jättetrevligt i sig men faktum är att det bästa egentligen (förutom vårt nya mirakel) är alla fantastiska människor vi mött och alla nya vänner vi har fått! Det är en sån underbar bonus i allt det här, och så har det varit i de andra adoptionsresorna också. Detta att få träffa människor vi aldrig skulle träffat annars, att få umgås i all enkelhet oh dela livet. Det är så berikande och vi känner oss oerhört välsignade!

Om vi går tillbaka till ämnet mat. Ja vi smaskar i oss både det ena och det andra. Igår  var vi hembjudna till vår vän som bor här i Pretoria (han och hans familj har tagit så otroligt väl hand om oss)för att äta nåt så oafrikanskt som smörgåstårta! Oj oj så gott. Och idag bjöds det på fantastisk braai på samma ställe. 

 

Johan brukar tjata på barnen om att de ska skrapa ur din tallrik ordentligt när de äter sin frukostyoghurt. 

En morgon frågade Will: ”Alltså, vad är det som är så viktigt med att skrapa tallriken?”

Ellie svarar snabbt: ”Men Will, tänk på matsvinnet!” Pappas tjej. 

Fram tills idag har dagarna rullat på lite sådär som vanligt. Häng med vänner, läxläsning, flätning, fika och promenader. Härom kvällen ville även de stora vara med i badkaret när minin kvällsbadade. Allt var frid och fröjd med skratt och plask ända tills jag hör:
”Uuuuh! Fy! Mamma kom! Hon har bajsat, usch!

När jag kom dit fann jag två stycken klättrandes på kanterna av badkaret och en liten som glatt satt kvar och plaskade. Och så då lite flytandes små partiklar här och var... japp, sånt man får vara beredd på med småsyskon!

 

  

  

Efter idag lär dagarna att se lite mer annorlunda ut. För idag fick vi den stora glädjen att återse mormor, morfar, lillebror David och hans Caroline! Vilken känsla när de gick in genom grindarna... så naturligt och på samma gång jättestort! 
Så imorgon bär det iväg på äventyr. Vi börjar med ett par dagars safari i Pilanesberg och sen får vi se...

Önskar er en fin ny vecka allihop, så hörs vi!
Kram /Sandra & Johan

Steg för steg...

De sista dagarna med bil passade vi på att besöka ett shopping mall igen. Denna gången åkte vi till Brooklyn mall. Barnen ville som vanligt köpa lite kläder. Sandra tog också tillfället i akt och slog till på några plagg. Själv köpte jag en kikare till kommande safariturer. Vi passade som vanligt på att hitta en restaurang för att inta lunch. För det är så vi jobbar vanligtvis... lunch på restaurang och middag hemma på gården då vi nio gånger av tio grillar något. Det är ju Sydafrikas nationalrätt att grilla, så vi tar seden dit man kommer. På förra stället blev jag utnämnd till mr BBQ. Barnen har dock vissa kriterier för val av lunchställe. Ett av de viktigare är att det finns en bra lekplats. 

 

  

Nu har vi lämnat tillbaks bilen som vi hade till låns en vecka. Så nu blir det mer promenader igen. Det går väldigt bra, för barnen är duktiga på att gå. Idag var vi på Sveriges ambassad för att söka pass åt lillan. Det var ca 1,5km i varje riktning med lunch på vägen hem.

  

Igår gick vi till Loftus tillsammans med våra holländska grannar. Där finns ett hotell med restaurang och pool på takterrassen. Vi tog en fika och barnen badade, ja även papporna tog ett dopp. Barnen leker så bra ihop trots språkförbistringen. Pappan i familjen har även blivit min löparkompis. Det är lite tryggare att vara två när man springer.

  

Jag fortsätter att kämpa på med lillan. Jag sköter läggningen varje kväll som alltid börjar med gråt (eftersom jag tar henne från mamma) men som sedan alltid slutar med en mysig sångstund, bara hon och jag och mjölkflaskan. Jag har även börjat med en ny taktik. När vi är hemma under middagsluren så är det jag som väcker henne / tar upp henne när hon vaknat. Då är hon lite lullig och kan ligga en stund på mitt bröst och vakna lite sakta. Det är kvalitetstid!! Två dagar i rad har de äldre syskonen stått i dörröppningen med ett brett smile och gjort tummen upp mot mig. De supportar mig bra de där båda... Idag fick vi även möjlighet att leka i en hel halvtimme. Vi gungade, åkte rutschkana, och så slängde jag henne i luften så hon tjöt sv skratt. Sandra då? Hon duschade... När Sandra väl är tillbaka så är det samma visa igen, att man är totalbrädad. Men vi kämpar på...

Imorgon ska vi hälsa på familjerna vid vårt första boende. Det ska bli supertrevligt. För det är verkligen en av förmånerna med att vara iväg så här. Att träffa så många trevliga människor som alla är i liknande situation. Det är verkligen berikande!

Allt gott!! // Johan och Sandra.

Som att komma hem.

Till att börja med vill jag säga ett stort grattis till alla härliga pappor där ute - det är er dag idag! Här gjordes det teckningar på morgonen som pappan överraskades med så fort han kom tillbaka från morgonlöparrundan. Senare tog vi en utflykt med bilen för lunch och lite annat. Samtidigt som vi skulle köra in genom gaten till vårt hem gick våra finska vänner från det förra boendet förbi så då blev det också spontanfika. Den bästa sortens fika, eller hur?

Jag ver inte hur många gånger under dagen Will har frågat Johan ”vad tycker du om din dag? Är det en bra fars dag du har? Hur bra på en skala från 1-100 tycker du?”. 

 

Vårt hem, ja. I fredags flyttade vi hit till samma boende och samma lägenhet vi hade när vi fick Ellie. Det var faktiskt lite som att komma hem! Skön känsla :). Barnen har hittat lekkamrater, en Holländsk famil är här också för tredje adoptionen och de har barn i samma åldrar som våra. Det var dattenlek så det stod härliga till 

ute på gården (funkar på alla språk) innan läggdags så det fick bli ett duschstopp på väg till sängen. 

Igår fick vi äntligen tillfälle att besöka Hazelwood foodmarket, det  var en höjdpunkt, för att citera Johan, som vi sett fram emot sen sist. (Will kontrade idag på väg till leksaksaffären att det ju var hans ”högsta punkt” ;) ). Vi fick chans att köpa lite delikatesser -  Churros, bl.a - och en och annan pryl. Mitt bästa köp var nog stråväskan, Johans var en visp...

Vi lär känna vår lilla mini bättre och bättre för varje dag. Hon är en utforskande liten skapelse och pillar på allt hon kan komma åt. Hon kan strosa runt för sig själv och upptäcka, gör hon inte det vill hon gärna vara i famnen. Hon hartemperament och blir fullständigt vansinnig när maten eller drickan tar slut! Går oftast att trösta ganska fort bara hon får en snuttefilt - mikrofiberduk funkar utmärkt. Och så gillar hon att sjunga. Vi kan sitta hur länge som helst i soffan och sjunga alla sånger vi kan komma på, hon är helnöjd och sjunger med. Hör hon någon av oss gå och gnola hänger hon på direkt. Ibland sjunger hon för sig själv också. Först trodde jag att hon gick runt och pratade på sitt egna lilla vis men nu har jag förstått att hon sjunger. Till storebrors stora förtret har Ellie lärt henne sjunga ”Habibi”. Men det är så otroligt charmigt så för det mesta veknar han :). 

I morgon blir det ny vecka, vår sista på sätt och vis! För sen får vi besök och då kommer dagarna bara att rusa förbi tills det är hemdags. 

Ta hand om er!

/Sandra & Johan

Vardagslunk

Dagarna går även om man inte alltid har så mycket att göra. Det är klart, med tre barn så har man alltid att göra mer eller mindre. Sandra har det lite mer intensivt än jag då lillan fortfarande föredrar mamma framför pappa. Jag jobbar så gott jag kan på att bli accepterad. Jag duger mest när jag kan erbjuda något ätbart, för äta gillar hon även om hon är något selektiv i vad hon äter. 

Vi har förmånen att ha en bekant här i Pretoria. Han bor dessutom bara fem minuters promenad från oss. Han är bortrest några dagar och erbjöd oss att låna hans bil under tiden. Så igår gjorde vi en utflykt till "The big red barn" som ligger mellan Pretoria och Johannesburg. Vi fick tipset av vår kontaktperson på adoptionsorganisationen här nere. Det blev en lyckad tripp med inslag av lek, spänning och god mat. Alla var nöjda helt enkelt. Höjdpunkterna i dubbel bemärkelse blev när Ellie hoppade studsmatta högre än hon någonsin gjort och när Will åkte linbana från trädtopparna. De var nervösa, men fast beslutna om att det här måste vi göra! En annan sak som är spännande är att köra i denna stora stad i vänstertrafik utan gps. Men det gick ganska bra. Vi hittade hem iallafall...

Det är inte helt lätt för de äldre syskonen att vara borta så här längre från hus, släktingar och kompisar. Men hittills har det gått väldigt bra. Mycket tack vare våra grannar som har varit så goda lekkamrater till både Will och Ellie. Men idag kom dagen då det var dags att ta farväl av dem. Det var tid för dem att vända åter till Sverige igen. Vi kommer sakna dem mycket!

Det är tur att de har varandra iallafall. För de kommer oftast bra överens även om de kivas en del.

Imorgon är det dags för oss att flytta till Alleyn, boendet vi bodde på när vi fick Ellie. Det var vårt första val denna gången också. Det var dock fullbokat ändra fram till just imorgon. Vi har trivts väldigt bra i den här lägenheten. Det beror främst på väldigt trevliga grannar samt en härlig utemiljö. Det känns lite vemodigt just nu att lämna detta ställe, men vi har ändå bestämt att hålla oss till ursprungsplanen. Vi trivdes så bra på Alleyn förra gången så vi vill gärna dit igen. Det är inte fel med miljöombyte. Vi har även börjat räkna ner till vårt besök kommer. Sandras föräldrar tillsammans med bror och fru kommer och förgyller de sista dagarna med oss här nere. Det ser vi verkligen fram emot!

Allt gott!! / Johan och Sandra

Segrar.

Det var fest här i lördags. Sydafrikas rugbylag "Springbok" tog hem VM-segern! Vi såg andra halvlek på en restaurang och fick ta del av det vrålande folkjublet som uppstod när slutsignalen ljöd. Häftigt. På vägen hem tutades det från varenda bil, flaggor viftades och spontandans uppstod. Will och Ellie passade på att göra high-five med en glad polis, och så deltog de i dansen förstås.

En annan typ av seger firades igår. Än så länge har jag stått för nattning men igår hade lillfia väldigt svårt att komma till ro för att sova. Så vi körde pappa-testet. Jag lade ner henne i sängen och när hon strax efter började gny och ställa sig upp (hon har nu lärt sig att mamma brukar komma då) så dök Johan upp i stället. Visst fortsatte protesten en liten stund men sen lugnade hon ner sig. Och vid varje försök att lägga ner henne utan att hon somnat protesterade hon igen, vaggandet i pappas famn var bättre. Det var en superlycklig kille som - med all rätt - gjorde segertecken när han senare kom ut ur rummet!

Vi tog en tripp till Brooklyn Mall igår. Shoppade lite och till barnens enormt stora förtjusning tog pappa med oss till Spur Steakhouse. De vet att det brukar finnas en hel del kul för barn att göra på de restaurangerna. "Ja! Yes! Indianen!!" jublade de (Indianen finns med i loggan). Oj vad pappa var bäst! Det fanns bara ingen bättre! Fast Ellie pausade en gång mitt i lovordandet "... eller mamma, går det bra om pappa är bäst?" Hon fick mitt godkännande ;).

Det var lite svalare i helgen, sådär 28 grader skönt. Men idag steg temperaturen uppåt igen så mest bad har stått på schemat. Även mini-syster har premiärbadat, det gick hem!

Bondingen går bra annars nu och det är jag så tacksam för. 

Ellie och jag tar mamma-och-Ellie tid när minstingen sover och då har nagelfix blivit ett stort intresse. Hon tar gärna och sätter sig med de där nagellacken själv också vissa stunder och det är stort för henne, att få måla naglar utan uppsikt av mamma. Men så är det, hon är ju faktiskt stor flicka nu :).

Ta hand om er där hemma, vi hörs!

Kram /Sandra & Johan

Att börja om...

Inget barn är det andra likt heter det ju. Jag skulle vilja tillägga, ingen adoption är den andra lik så här tredje gången gilt. Med Will spenderade vi 9 månader i Kenya. Men han var som en resväska som man bara kunde ta med dit man ville och han fann sig helt i det. Sedan var vi 4 veckor i Sydafrika med Ellie. Det tog mig två och en halv vecka innan jag fick leka själv med henne. Hon var rädd för män eftersom hon inte träffat så många sådana i sitt liv. Nu tredje gången så var jag någonstans förberedd på att det inte är helt självklart att vi blir accepterade på en gång. Men man hoppas ju att det ska gå smidigt. 

På ett sätt går det smidigt nu. Will är en fantastisk storebror och Ellie är en fantastiskt storasyster. Barnen har en särskild gåva att knyta an till varandra. De är så kärleksfulla och "goa" mot varandra. Jag och Sandra då? Jo, Sandra har oftast hennes fulla förtroende. Jag kommer alltid i fjärde hand. Men jag har lärt mig att jag får mina chanser när ingen av de andra är i närheten. Då kan hon vara i min famn och då vill jag gärna tro att även hon tycker att det är mysigt. Idag satt vi och mös bara hon och jag i solstolen vid poolen i säkert 40 min. Men senare under dagen så är det samma visa att hon gråter så fort hon ser mig. Det är inte helt lätt att veta hur man ska vara... Sedan är det samma visa varje dag. Varje morgon börjar jag om för att någonstans hitta ett förtroende i att jag är snäll och att jag älskar henne över allt. Jag är även noga med att ta på mig glasögonen innan hon ser mig då det är vanligt att folk inte känner igen mig utan...

Som jag skrev så går det oftast bra med Sandra. Det är egentligen bara ett undantag, gårdagen då den stora dagen D kom. Då vi skulle till Domstolen för att hon helt och hållet även juridiskt skulle bli vår. Hon vaknade på fel sida och det höll i sig hela dagen tills vi kom hem. Det var ju inte helt rätt timeing. Men vi har ju lärt oss vid det här laget att domare och domstolar är väldigt olika. Vår domare var mycket grundlig och tog god tid på sig att gå igenom vårt ärende. Vi var inne hos domaren i ett rum som Will beskrev som ett stort kassaskåp. Mycket mordent, men också väldigt steril och tyst miljö. Inte särskilt barnvänligt med andra ord. Will och Ellie skötte sig nästan helt prickfritt och förstod i mångt och mycket allvaret i situationen. Det gjorde inte lillan. Hon skrek mest hela tiden och domaren uttryckte en oro för hennes reaktion. Vi berättade att vi fått henne endast ett par dagar tidigare och att hon därför inte känner oss ännu. Då reagerade domaren på det och tyckte att det var för kort tid. I det läget känner man sig ganska liten där man står med mössan i handen. När hon gått igenom hela bunten med papper där vi beskrivit vårt liv börjar hon ställa många frågor. Mot slutet frågar hon även vad vi skulle säga om hennes beslut skulle bli nej till adoption. Det spred sig en mycket olustig känsla i hela kroppen. Men svaret blev ja och det är man ju helt inställd på innan, men jag hann tvivla både en och två gånger under denna plågsamma en och enhalv timme.

När vi kom hem var lillan inte alls så gnällig och skrikig längre. Men vi blev alla väldigt trötta efter all anspänning. Därför orkade vi inte med något inlägg igår. Idag har det varit lite dagen efter så det blev en lugn dag hemma med undantag av en promenad till affären. 

Imorgon ska vi se VM-finalen i rugby på tv på någon restaurang på stan. För Sydafrika vann mot Wales i semifinalen och är nu i final mot England. Alla pratar rugby här. Det är oerhört viktigt för landet på fler än ett vis. I ett land som Sydafrika som präglats av splittring och rasism på olika sätt under många år så är förening just vad man behöver. Då kan en för många oviktig grej som sport genast bli väldigt viktigt. 

Ha det så bra! / Johan och Sandra.