Lite som en besiktning.

Att adoptera har inneburit oändligt med pappersarbete. Under förra sommaren var hela köksbordet överbelamrat med dokument som skulle samlas in för att sedan skickas till Kenya. Utdrag från diverse register, dokumentation och intyg från banken, intyg från arbetsgivare, läkar- och hälsoundersökningar, bilder på oss, familj, huset och aktiviteter, hemutredningen, socialrapporter, referensutlåtanden med mera, med mera... Och allt skulle förstås översättas av auktoriserad översättare. Det blev en ordentlig mapp som fick åka med bud hela vägen till Little Angels Network's kontor i Nairobi.

Och vid slutet av vår tid i Kenya, när vi fått vårt domslut och skulle söka tillfälligt pass, ja då var det återigen en tid av pappersarbete. Och så kom vi hem. Pappersarbete? Jodå. Till adoptionsorganisationen, till försäkringskassan och skatteverket, till socialnämnden och så vidare. Jag tycker inte att det är särskilt jobbigt (just nu iaf), det är liksom bara ett konstaterande att pappersarbete tillhör. Det är säkert en hel del sådant att ordna med när man får biologiska barn också.

Och så var det det här med läkarbesök. Lite som en besiktning att gå igenom känns det som. Vi har varit på barnmottagningen, tagit prover, vi har varit hos tandläkaren, BVC-sköterskan har gjort hembesök och senast idag var vi på röntgen. Det gick fint, han låg still. Sen att han övrig tid sprang runt och tryckte på lyse-knappar, inställningspaneler och nöd-stop spelar mindre roll, det var ju den där stunden på britsen som var det viktiga :).

Efteråt gick vi för att hälsa på Johan på jobbet. Vi gick runt i affären en stund och letade men då vi inte fann vad vi sökte föreslog jag att vi skulle ringa till pappa. I samma stund kom han. "Det där med att ringa är överflödigt, det hörs ju lång väg att ni kommer...". Vad nu pappa ville säga med det. 

Resten av dagen tar vi det lugnt, Will och jag. Han är faktiskt bra på det också. Och i kväll ska vi försöka öva lite advents- och julsånger inför kommande högtider. Min vision är att han då kryper upp i soffan, sitter stilla och bara lyssnar... ;).

Kram kram // Sandra